MANLIGT FÖRNUFT Ronald Fangen: Dagen og veien. Gyldendal Norsk Forlag 1934. Recenserad av BERTIL MALMBERG Den samling uppsatser och tal som Ronald Fangen utgivit under titeln ”Dagen og veien” är i stoffligt hänseende mångskiftande nog, till sin anda åter är den enhetlig och full av karaktär. Det är en efter fasta normer dömande tanke som här prövar de brokiga intrycken på deras essentiella värde, intet löst fladdrande intellekt som jagar efter flyktiga retel-ser. Ronald Fangen är till sitt väsen utpräglat manlig. Han har föga eller intet av den gratie, det maliciösa behag som gjorde en tidningsartikel av Nils Kjær till en så förtrollande läsning. Ingen kan missta sig därpå, att hans syfte är i huvudsak didaktiskt och moraliskt, och det är tydligt, att han icke betraktar den litterära studien eller den tidskritiska essayen-som tummelplats för sin artistiska självhävdelse. Man har den bestämda och lugnande känslan, att Fangen långt mindre eftersträvar att synas överraskande än att uttrycka meningar, som äga vad tyskarna kalla ”Hand und Fuss”. Hans prosa är välbyggd, klar och fast, den begär ingen uppmärksamhet för egen del, den är tjänande, den är alltigenom funktion. Något i Fangens publicistiska typ erinrar om Tor Hedberg. Detta är ett högt beröm. Det innebär, att han bör räknas till det redliga uppsåtets, till den ofärgade saklighetens elit. Ungefär hälften av Ronald Fangens bok behandlar rent litterära ämnen. Det kan icke nekas, att flera av dessa ting äro mönstergilla prov på fin uppfattning, karaktäriseringskonst och intellektuell rättrådighet. Man fängslas av distinktionernas skärpa i den korta men innehållsrika undersökning som bär titeln ”Vildanden og Rosmersholm”, och man värmes av den hjärtliga klangen i uppsatsen om Jonas Lie. Det stora talet över Bjørnson (hållet i Stockholm vid den högtidlighet som var föreningen Nordens tribut till det norska diktar-jubiléet 1933) är ett äreminne av hög resning och festivitas. Man kan icke fånga den store folkhövdingens drag i en uttrycksfullare relief än Fangen gör i dessa sammanfattande rader: ”Se ham nu: Rotfast i sitt land, solidarisk med sitt folk, ett med dets skjebne, tålmodig og mild som en mor, sint som en tordengud, altoverskuende, uslitelig, spontan i sin utfol-delse, men streng i sin selvbeherskelse, i barnetog, på folkemøter, ensom med sitt verk og ansvar, både nærværende og fjern, gav-mild med sig selv både når han gav og tok imot, like sann og like ivrig når han snakket innover til sitt folk og ut til verden, aldri avlatende i håp og tro og kjærlighet, — ’hele dagens eventyr, hele landets helt’. Ydmyg som tjener. Glansfull som herre. Et konglig sinn.” Lika förträfflig är skildringen av Norges störste lyriker efter Bjørnson, den av sin hemlighetsfulle dämon ledde Olaf Bull. Denne diktare, vars konst på ett så ojämförligt sätt ger uttryck åt det manliga väsendets mystik, 58