Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bertil Malmberg: Manligt förnift - Anmälda böcker - Ronald Fangen, Dagen og veien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MANLIGT FÖRNUFT
Ronald Fangen: Dagen og veien. Gyldendal Norsk Forlag 1934.
Recenserad av BERTIL MALMBERG
Den samling uppsatser och tal som Ronald
Fangen utgivit under titeln ”Dagen og veien”
är i stoffligt hänseende mångskiftande nog,
till sin anda åter är den enhetlig och full av
karaktär. Det är en efter fasta normer dömande
tanke som här prövar de brokiga intrycken
på deras essentiella värde, intet löst
fladdrande intellekt som jagar efter flyktiga
retel-ser. Ronald Fangen är till sitt väsen utpräglat
manlig. Han har föga eller intet av den gratie,
det maliciösa behag som gjorde en
tidningsartikel av Nils Kjær till en så förtrollande
läsning. Ingen kan missta sig därpå, att hans
syfte är i huvudsak didaktiskt och moraliskt,
och det är tydligt, att han icke betraktar den
litterära studien eller den tidskritiska
essayen-som tummelplats för sin artistiska
självhävdelse. Man har den bestämda och lugnande
känslan, att Fangen långt mindre
eftersträvar att synas överraskande än att uttrycka
meningar, som äga vad tyskarna kalla ”Hand
und Fuss”. Hans prosa är välbyggd, klar och
fast, den begär ingen uppmärksamhet för
egen del, den är tjänande, den är alltigenom
funktion. Något i Fangens publicistiska typ
erinrar om Tor Hedberg. Detta är ett högt
beröm. Det innebär, att han bör räknas till
det redliga uppsåtets, till den ofärgade
saklighetens elit.
Ungefär hälften av Ronald Fangens bok
behandlar rent litterära ämnen. Det kan icke
nekas, att flera av dessa ting äro mönstergilla
prov på fin uppfattning, karaktäriseringskonst
och intellektuell rättrådighet. Man fängslas av
distinktionernas skärpa i den korta men
innehållsrika undersökning som bär titeln
”Vildanden og Rosmersholm”, och man värmes av
den hjärtliga klangen i uppsatsen om Jonas
Lie. Det stora talet över Bjørnson (hållet i
Stockholm vid den högtidlighet som var
föreningen Nordens tribut till det norska
diktar-jubiléet 1933) är ett äreminne av hög resning
och festivitas. Man kan icke fånga den store
folkhövdingens drag i en uttrycksfullare relief
än Fangen gör i dessa sammanfattande rader:
”Se ham nu: Rotfast i sitt land, solidarisk
med sitt folk, ett med dets skjebne, tålmodig
og mild som en mor, sint som en tordengud,
altoverskuende, uslitelig, spontan i sin
utfol-delse, men streng i sin selvbeherskelse, i
barnetog, på folkemøter, ensom med sitt verk
og ansvar, både nærværende og fjern,
gav-mild med sig selv både når han gav og tok
imot, like sann og like ivrig når han snakket
innover til sitt folk og ut til verden, aldri
avlatende i håp og tro og kjærlighet, — ’hele
dagens eventyr, hele landets helt’. Ydmyg som
tjener. Glansfull som herre. Et konglig sinn.”
Lika förträfflig är skildringen av Norges
störste lyriker efter Bjørnson, den av sin
hemlighetsfulle dämon ledde Olaf Bull. Denne
diktare, vars konst på ett så ojämförligt sätt
ger uttryck åt det manliga väsendets mystik,
58
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
