Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bertil Malmberg: Manligt förnift - Anmälda böcker - Ronald Fangen, Dagen og veien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MANLIGT FÖRNUFT
återuppstår i Fangens minnesteckning med
intima och levande drag, slöjade av minnets
vemod. Mycket annat kunde nämnas för att
styrka den aktningsbjudande halten hos ett
litterärkritiskt författarskap, som förvisso är
en gemensam nordisk tillgång. Vad man
särskilt uppskattar hos Fangen är den jämvikt
som råder mellan värdering och analys och
likaså den vackert avvägda balansen mellan
mottaglighet och reservation. Fangen är ett
gott exempel på den saken, hur felaktigt det
är att pedantiskt avgränsa mot varandra
moral och intelligens, att betrakta dem som
inbördes artskilda substanser. Hos honom ha
de uppgått i en högre enhet, de genomtränga
varandra ömsesidigt, och resultatet har blivit
det kostbara och sällsynta värde som hos
diktaren heter sanning och äkthet, hos
värdegranskaren kritisk objektivitet.
Denna kritiska objektivitet behåller Fangen,
när han går att skildra tidens aktuella
fysionomi, dess kriser och problem. Hans
synpunkter äro ingalunda förbluffande. Hans
omdömen ha sin styrka i den nyktert
sakliga hållningen. De bilder han ger av
århundradets nöd ha föga gemensamt med
Speng-lers dystert storartade fantasier över
undergångens motiv. Han är full av oro, han
är minst av allt någon optimistisk
skönfärgare; men han värjer sig mot den art av
esteticism som vill utnyttja tidslägets ovisshet
för att framkalla ”un nouveau frisson”. Någon
gång kan det ske, att hans motvilja mot
grälla, apokalyptiska färger ger åt hans
uppfattning och framställning ett tycke av
fantasilös tvekan. Detta gäller, synes det mig, hans
polemik mot den hårda dom över
ögonblickets europeiska borgerlighet som Böök
och Carl Björkman formulerat. Här förefaller
det, som skulle Fangen i viss mån underskatta
den tomhetens satanism som går genom
världen och kan räkna som sitt följeskap
ofantliga skikt av dagens västerländska över- och
medelklass. En annan av hans uppsatser
efterlämnar, åtminstone hos en svensk läsare, en
känsla av olust. Fangens önskan att icke flyta
med strömmen av en samfälld indignation har
förlett honom att söka åstadkomma en
äre-räddning av Ivar Kreuger. Men bemödandet
att avvinna denna typ för en rovkapitalism av
alltigenom andelös beskaffenhet den storhet
och mening som vi kalla tragik är förvisso
dömt att misslyckas. Kreuger hade inga av de
mänskliga mått som vi kräva av hjälten i ett
klassiskt sorgespel, och den fallhöjd, varom
Fangen talar, var rent imaginär. Det ser ut,
som hade Kreuger under hela sitt liv befunnit
sig i nivå med sina minst sublima handlingar.
Hans skenbara format var uteslutande en
lögnaktig projektion på den allmänna
opinionens tomma duk. Säkert utövar hans ytligt
dekorativa öde med sin rent materiella, sin
grovt filmatiska peripeti alltjämt en
fängslande makt över människor. Man kan tycka att
en personlighet av Ronald Fangens betydelse
borde akta sig att understödja en sådan
verkan och att gynna smaken för billig romantik
hos en tid, vilken har lätt att beundra det
oäkta men svårt att buga sig för den sanna
värdigheten. Efter dessa nödvändiga
reservationer är det ett nöje att i det väsentliga
kunna ge ett varmt erkännande åt Fangens
anteckningar till vårt skedes psykologi.
Utomordentliga äro de engelska breven och den
studie som heter ”Englands arv”. De ha en
tyngd, som avgjort imponerar. Man vill gärna
dela Fangens och Gustaf Hellströms åsikt, att
England är den fasta punkten i ett kaotiskt
Europa, om man än måste varna för ett
överskattande av hållbarheten hos det
brittiska folkets insulära förnuft. Ty det bör
ihåg-kommas, att krigspsykosen med alla sina
klassiska symtom härjade i England med om
möjligt ännu större häftighet än på fastlandet.
Visserligen får man icke heller glömma, att
läkeprocessen där försiggick snabbare och mer
59
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
