MANLIGT FÖRNUFT återuppstår i Fangens minnesteckning med intima och levande drag, slöjade av minnets vemod. Mycket annat kunde nämnas för att styrka den aktningsbjudande halten hos ett litterärkritiskt författarskap, som förvisso är en gemensam nordisk tillgång. Vad man särskilt uppskattar hos Fangen är den jämvikt som råder mellan värdering och analys och likaså den vackert avvägda balansen mellan mottaglighet och reservation. Fangen är ett gott exempel på den saken, hur felaktigt det är att pedantiskt avgränsa mot varandra moral och intelligens, att betrakta dem som inbördes artskilda substanser. Hos honom ha de uppgått i en högre enhet, de genomtränga varandra ömsesidigt, och resultatet har blivit det kostbara och sällsynta värde som hos diktaren heter sanning och äkthet, hos värdegranskaren kritisk objektivitet. Denna kritiska objektivitet behåller Fangen, när han går att skildra tidens aktuella fysionomi, dess kriser och problem. Hans synpunkter äro ingalunda förbluffande. Hans omdömen ha sin styrka i den nyktert sakliga hållningen. De bilder han ger av århundradets nöd ha föga gemensamt med Speng-lers dystert storartade fantasier över undergångens motiv. Han är full av oro, han är minst av allt någon optimistisk skönfärgare; men han värjer sig mot den art av esteticism som vill utnyttja tidslägets ovisshet för att framkalla ”un nouveau frisson”. Någon gång kan det ske, att hans motvilja mot grälla, apokalyptiska färger ger åt hans uppfattning och framställning ett tycke av fantasilös tvekan. Detta gäller, synes det mig, hans polemik mot den hårda dom över ögonblickets europeiska borgerlighet som Böök och Carl Björkman formulerat. Här förefaller det, som skulle Fangen i viss mån underskatta den tomhetens satanism som går genom världen och kan räkna som sitt följeskap ofantliga skikt av dagens västerländska över- och medelklass. En annan av hans uppsatser efterlämnar, åtminstone hos en svensk läsare, en känsla av olust. Fangens önskan att icke flyta med strömmen av en samfälld indignation har förlett honom att söka åstadkomma en äre-räddning av Ivar Kreuger. Men bemödandet att avvinna denna typ för en rovkapitalism av alltigenom andelös beskaffenhet den storhet och mening som vi kalla tragik är förvisso dömt att misslyckas. Kreuger hade inga av de mänskliga mått som vi kräva av hjälten i ett klassiskt sorgespel, och den fallhöjd, varom Fangen talar, var rent imaginär. Det ser ut, som hade Kreuger under hela sitt liv befunnit sig i nivå med sina minst sublima handlingar. Hans skenbara format var uteslutande en lögnaktig projektion på den allmänna opinionens tomma duk. Säkert utövar hans ytligt dekorativa öde med sin rent materiella, sin grovt filmatiska peripeti alltjämt en fängslande makt över människor. Man kan tycka att en personlighet av Ronald Fangens betydelse borde akta sig att understödja en sådan verkan och att gynna smaken för billig romantik hos en tid, vilken har lätt att beundra det oäkta men svårt att buga sig för den sanna värdigheten. Efter dessa nödvändiga reservationer är det ett nöje att i det väsentliga kunna ge ett varmt erkännande åt Fangens anteckningar till vårt skedes psykologi. Utomordentliga äro de engelska breven och den studie som heter ”Englands arv”. De ha en tyngd, som avgjort imponerar. Man vill gärna dela Fangens och Gustaf Hellströms åsikt, att England är den fasta punkten i ett kaotiskt Europa, om man än måste varna för ett överskattande av hållbarheten hos det brittiska folkets insulära förnuft. Ty det bör ihåg-kommas, att krigspsykosen med alla sina klassiska symtom härjade i England med om möjligt ännu större häftighet än på fastlandet. Visserligen får man icke heller glömma, att läkeprocessen där försiggick snabbare och mer 59