BERTIL MALMBERG grundligt. Det är tydligt, att Fangens sympatier ha sitt givna ankarfäste i England. Men också Tysklands kamp och lidandesväg följer han med ridderlig medkänsla. Den nya eran tilltalar honom visserligen inte. Men han för-ledes aldrig att uttala de lättvindiga domar som illa anstå våra av ett milt (och oförtjänt) öde gynnade nationer. I likhet med de flesta skandinaver ser han i judeförföljelsen det svåraste hindret för en uppskattning av det nya Tyskland. När han kommer in på detta ämne, får hans stämma en mörk skälvning, som icke kan undgå att väcka genklang också i Sverige. Ty här lär man aldrig kunna glömma vad judisk forskning betytt för återupplivandet av svensk kulturtradition. Hela vår uppfattning av dessa ting kan sägas vara bestämd genom Oscar Levertins utveckling, där svenskhet och judisk raskänsla endast voro skilda aspekter av en och samma med-vetenhetsprocess. Det kanske intressantaste numret i Ronald Fangens bok är den uppsats, som han kallar ”Om å tenke på vegne av historien”. Han vänder sig här mot den särskilda form av flykt från ansvar och ställningstagande som det innebär att på dagens skeende anlägga en ensidigt historisk måttstock. Den som vägrar att kämpa för anförtrodda värden, att handla och tänka i enlighet med samvetets bud, att från fall till fall bruka sitt värderande förnuft och detta under hänvisning till en övermänsklig dialektik är en fanflykting, en desertör. Det är helt i överensstämmelse med Fangens etiskt färgade realism, att han varnar för en historisk ödestro. Men även om man djupt uppskattar de vackra och sanna ord, med vilka han utvecklar sin tankegång, misstänker man likafullt, att hans varning icke har någon verklig aktualitet, när den riktas till de nordiska folken. Ty dessa träffas näppeligen av den förebråelsen, att de alltför djupt känna trycket av ett ofrånkomligt öde, utan snarare av den motsatta, att de aningslöst vegetera i en förkrigsvärld av bleka illusioner. 60