MARGIT ABENIUS PRINSESSAN HENRIETTE AV ENGLAND sin brors, Karl II :s, restauration ett eftersökt europeiskt parti. Henriette ingår vid unga år äktenskap med Ludvig XIV:s bror, Monsieur, en grym och perverterad natur med typens nervösa intelligens och sensibilitet. Enligt traditionen har Ludvig XIV och prinsessan Minette älskat varandra, men förhållandet synes ha legat helt på det själsliga planet, ty Madames spröda konstitution var inte lämpad för den grövre passionen. I memoarerna antydes ofta hennes svårdefinierbara charm; en författare skriver, att ”när hon dansade vittnade till och med hennes tår om intelligens”. Något obeväpnat barnsligt framlyser på porträttet ur hennes förtjusande, avsmalnande ansikte. Prinsessan spelade också en politisk roll som underhandlare åt Ludvig XIV och sin bror Karl II. Höljd av ära återvänder hon från England efter fullgjort uppdrag. Hennes äktenskapliga förhållanden närmar sig vid denna tidpunkt det outhärdliga, men innan någon katastrof hunnit inträffa dör prinsessan Minette, plötsligt och kval fullt, tjugusex år gammal, den 30 juni 1670. Det gissas på förgiftning, men saken har aldrig blivit bevisad. Det största konststycket i Margaret Irwins roman är givetvis det sätt, varpå hon levandegjort hjältinnan: Madame, Minette, hovets sylfid, Midsommarprinsessan — de förälskade fransmännen har givit henne de vackraste namn. Så fort skildringen hotar att stagnera eller banaliseras får den nytt djup, bara författarinnan åter tynger på och dröjer vid Madames drömmar och reflexioner. Margaret Irwins sinne för det som är flyktigt och förgängligt, delikata färger, lågor som fladdrar och viker och belyser ansiktena momentant och en aning fantastiskt, för dagrar och atmosfär, predestinerar henne att förstå och leva sig in i denna intelligenta, barnsliga, väl-danade själ utan mask, som är kvick och glad och skänker sitt hjärta åt den hon talar med, som kan roa, kan ta upp en strid och forma en replik men på botten har en ilande ström av melankoli, en aristokratisk melankoli, som behärskas med hållning och stil — men är inte döden god och eftersträvansvärd, bättre än livet? Böjda över hjältinnans spröda gestalt står två ryktbara kungar, Ludvig XIV och Karl II, som skänkte hennes korta, tragiska liv spänning, innehåll och drömmar. Ludvig XIV verkar i romanens livliga framställning robust maskulin, närmast klämmig karl. Det är hans unga tid; han har ännu inte storknat av smickret runtomkring. Ännu mer värd att älska ter sig Karl II, enligt många historiker en ganska osympatisk karaktär. Hans brevutdrag till systern är autentiska. Han skriver: ”Och så, min käraste syster, god natt, ty det är sent —”Du har mitt hjärta och jag kan icke giva dig mera —Man har sannerligen svårt att inte kapitulera inför honom, the merry monarch, som ser hotande dyster och svart ut på porträttet. Och tänka kunde han 62