Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Margit Abenius: Kungligt öde - Anmälda böcker - Margaret Irwin, Prinsessan Minette
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MARGIT ABENIUS
PRINSESSAN HENRIETTE AV ENGLAND
sin brors, Karl II :s, restauration ett eftersökt
europeiskt parti. Henriette ingår vid unga år
äktenskap med Ludvig XIV:s bror, Monsieur,
en grym och perverterad natur med typens
nervösa intelligens och sensibilitet. Enligt
traditionen har Ludvig XIV och prinsessan
Minette älskat varandra, men förhållandet
synes ha legat helt på det själsliga planet,
ty Madames spröda konstitution var inte
lämpad för den grövre passionen. I
memoarerna antydes ofta hennes svårdefinierbara
charm; en författare skriver, att ”när hon
dansade vittnade till och med hennes tår om
intelligens”. Något obeväpnat barnsligt
framlyser på porträttet ur hennes förtjusande,
avsmalnande ansikte. Prinsessan spelade också
en politisk roll som underhandlare åt Ludvig
XIV och sin bror Karl II. Höljd av ära
återvänder hon från England efter fullgjort
uppdrag. Hennes äktenskapliga förhållanden
närmar sig vid denna tidpunkt det outhärdliga,
men innan någon katastrof hunnit inträffa
dör prinsessan Minette, plötsligt och
kval
fullt, tjugusex år gammal, den 30 juni 1670.
Det gissas på förgiftning, men saken har
aldrig blivit bevisad.
Det största konststycket i Margaret Irwins
roman är givetvis det sätt, varpå hon
levandegjort hjältinnan: Madame, Minette, hovets
sylfid, Midsommarprinsessan — de förälskade
fransmännen har givit henne de vackraste
namn. Så fort skildringen hotar att stagnera
eller banaliseras får den nytt djup, bara
författarinnan åter tynger på och dröjer vid
Madames drömmar och reflexioner. Margaret
Irwins sinne för det som är flyktigt och
förgängligt, delikata färger, lågor som fladdrar
och viker och belyser ansiktena momentant
och en aning fantastiskt, för dagrar och
atmosfär, predestinerar henne att förstå och leva
sig in i denna intelligenta, barnsliga,
väl-danade själ utan mask, som är kvick och glad
och skänker sitt hjärta åt den hon talar med,
som kan roa, kan ta upp en strid och forma
en replik men på botten har en ilande ström
av melankoli, en aristokratisk melankoli, som
behärskas med hållning och stil — men är
inte döden god och eftersträvansvärd, bättre
än livet?
Böjda över hjältinnans spröda gestalt står
två ryktbara kungar, Ludvig XIV och Karl II,
som skänkte hennes korta, tragiska liv
spänning, innehåll och drömmar. Ludvig XIV
verkar i romanens livliga framställning robust
maskulin, närmast klämmig karl. Det är hans
unga tid; han har ännu inte storknat av
smickret runtomkring. Ännu mer värd att
älska ter sig Karl II, enligt många historiker
en ganska osympatisk karaktär. Hans
brevutdrag till systern är autentiska. Han skriver:
”Och så, min käraste syster, god natt, ty det
är sent —”Du har mitt hjärta och jag kan
icke giva dig mera —Man har sannerligen
svårt att inte kapitulera inför honom, the
merry monarch, som ser hotande dyster och
svart ut på porträttet. Och tänka kunde han
62
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
