KUNGLIGT ÖDE till på köpet, hade en frigjord vetenskaplig intelligens. En hel rad av kända namn paraderar. Det är prinsessan Minettes mor, älskligt inkon-sekvent och skiftande, över vilken Bossuet håller en grandios likpredikan. Det är de förnämsta fältherrarna och kavaljererna och litteraturens stora namn: La Rochefoucauld, madame de La Fayette och Molière. Det följer pretention och förpliktelser med dessa namn, men författarinnan lyckas i allmänhet ge dem liv, snabbt framdykande liv. Mest ingående psykologisk är bilden av La Grande Mademoiselle, känd genom sina memoarer. Till utseendet är hon slående lik drottning Kristina av Sverige. Hon är manhaftig och karsk, men innerst en problematisk natur, vacklande i sina instinkter, olyckligt ömtålig. Genomgående målar författarinnan, utan bjärta kontraster, snarast med någon sorts stämningskonst under ytan, motsättningen mellan franskt och engelskt. Madame, som har roat sig med stil vid franska hovet, känner sig till sist snärjd och fångad i en värld av otroligt fast reglerade lagar och invecklade mänskliga relationer. Hon tillhör ett annat element. ”Hela sitt liv hade hon känt sig tillhöra detta andra element — barndomens fontäner, där regnbågar bildades i de fallande strålarna och näckrosbladen voro öar, som äventyrliga MONSIEUR, FILIP AV ORLÉANS Målning av Vaillant. älvor kunde upptäcka i dammens outprickade ocean; floden, där hon drivit fram i Karls magiska slup; det glittrande havet som omslutit England hela denna sista månad; till och med den stormpiskade oceanen i Ruprechts tragiska historia, där mänsklig styrka och mod gjorde sitt yttersta, men där olyckan kom snabb och klar och fruktansvärd, inte lömskt smygande om ett hörn med bortvända ögon.” 63