särdeles djupgående utredningar av Tysklands näringsliv, monetära förhållanden, skuldproblem med mera. En serie bilagor belyser ytterligare dessa ting. Då det emellertid helt faller utanför undertecknads kompetens att bedöma dessa fackspörsmål skall uppmärksamheten i det följande huvudsakligen riktas på verkets politiska och ideologiska aspekter. Författaren har kallat sitt arbete ”Hitler — epok eller episod?”. Den tes han vill fastslå är att Hitlerriket, i den form vi hittills har lärt känna det, är en episod och inte kan bli någonting annat. Nationalsocialismens ideologi är enligt hans uppfattning inte bärkraftig. Den har alltigenom en reaktionär prägel. Men det är inte det borgerligt kapitalistiska och en smula statssocialistiska förkrigs-Tyskland man vill ha tillbaka utan ett Tyskland, som i historien ligger långt mera fjärran, ett land med föga framskriden industrialisering och därför betydligt lägre folkmängd, med obetydlig handel och ett för självförsörjning arbetande jordbruk. Deck uttrycker vad han betraktar som den nationalsocialistiska villodrömmen i följande ordalag: ”Återvänder icke Tyskland till Bismarcks borgerligt-kapitalistiskt orienterade näringspolitik med alla de betydelsefulla konsekvenser, som detta innebär i fråga om politisk frihet, fortsätter det att vanvårda en stor industristats ofrånkomliga, vitala behov, ämnar det i stället med våld och åter våld upprätta en uppkonstruerad agrarstat, som söker återuppväcka det förflutnas vålnader men själv icke kan leva, då marscherar det visst icke tillbaka till förkrigstidens borgerliga välstånd, utan rakt till socialismens experimentalfält. Vad en sådan politik synbart eftersträvar, uppnår den icke, utan den uppnår vad den till synes alls icke vill.” Häri ligger kärnfrågan. Erbjuder det nationalsocialistiska Tyskland någonting principiellt nytt inom världsekonomin eller är företeelsen endast att betrakta som ett livsodugligt amphibium, ett mellanting mellan Västerlandets väsentligen kapitalistiska samhällen och det socialistiska Ryssland? Deck anser det senare. Hans granskning av Tyska rikets statsfinanser, valuta och bankväsen utmynnar i konstaterandet att landet är bankrutt alltigenom. Detta är visst inte Hitlers eller ”tredje rikets” fel. Orsakerna ligger långt tillbaka i tiden, i världskriget, freden och skadeståndet. Men det är på Hitler och hans medarbetare ansvaret vilar för att landets näringsliv på nytt skall flyta in i ”normala” gängor. De vägar på återuppbyggnadsarbetet Deck skisserar är följande: Tyskland måste i första rummet försöka återförvärva det utländska kapitalets förtroende. Stora mängder av tyskt kapital (till betydande utsträckning judiskt) har ”flytt” till främmande länders lugnare politiska och ekonomiska förhållanden. Dessa belopp bör återförvärvas för Tyskland, men detta kan endast ske sedan den politiska osäkerheten har upphört och bland annat judeförföljelserna inställts. Vidare måste Tyskland konsolidera sina utrikesskulder samt släppa in mera utländsk import i landet, varigenom arbetslösheten kommer att minskas — sistnämnda är ett påstående som förefaller en smula djärvt. Det andra alternativet är — planhushållning. Denna innebär enligt Decks mening ingenting annat än den rena socialismen, ty borgerlig planhushållning existerar inte. Produktionsmedlen äges antingen av enskilda eller av samhället. Man kan här invända, att äganderätten ingenstädes är eller någonsin har varit oinskränkt. I vårt land exempelvis har staten av gammalt innehaft betydande delar av ”produktionsmedlen” och en fortskridande inskränkning av den privata äganderätten kan betraktas som ett signifikativt drag