i samhällsutvecklingen under de sista decennierna. För Deck är det dock en himmelsvid principiell skillnad mellan de mer eller mindre klart kapitalistiska samhällena av gängse europeisk typ, exempelvis det svenska, och Sovjet. Däremellan går det inte, menar han, att skjuta in någon sorts ”borgerligt planhushållningssystem” av fascistisk eller nationalsocialistisk typ. Resultatet måste bli en fortgående utarmning, som i sin tur tvingar fram socialismen. Deck synes räkna med att denna eventualitet kan bli verklighet i Tyskland. * Fil. d:r Alf Ahlberg har åt sitt arbete Tysklands ödesväg gett undertiteln Varför segrade nationalsocialismen? Han försöker besvara denna fråga. Han gör det genom att analysera ”den rotlösa medelklassens” problem, skildra ”sociologiska omskiktningar inom arbetarklassen” samt åskådliggöra den tyska ”skendemokratien”. Ahlberg pekar även på Versaillesfredens betydelse för landets inrepolitiska utveckling och berör slutligen i bokens utomordentligt välskrivna och medryckande slutkapitel problemet ”massmänniska, propaganda och diktatur”. Det är väsentligen en sociologisk undersökning d:r Ahlberg har utfört. Han vill visa, hur de politiska doktrinerna och därmed förknippade ”mytologiska” föreställningar ytterst intimt sammanhänger med de olika socialskiktens ekonomiska standard, intressen och känslor som grupp. Studiet av dessa ting är ännu helt nytt, och man får vara försiktig med att dra alltför långtgående slutsatser enligt det här antydda schemat, även om resultaten i det hela kan förefalla bestickande. Självfallet löser man inte hela den politiska åsiktsbildningens komplicerade problem efter detta schema. Ahlberg förbiser heller inte den oerhörda betydelse, som den personliga ledningen har haft för nationalsocialismens utveckling. Om det förhåller sig så, att samhällets olika befolkningsgrupper i det hela har en likartad politisk och social psykologisk inriktning, så följer därav visst inte att man kan tala om en gemensam ”nationalkaraktär”. D:r Ahlberg går heller inte till denna överdrift. Han vill dock belysa den tyska ”skendemokratiens” fall med hänvisningar till diverse psykologiska drag. För min del måste jag bekänna, att jag finner dessa belägg på den tyska demokratiens livsoduglighet mycket litet övertygande. Författaren hänför till sådant som det tyska folkets påstådda ovana vid demokratiska institutioner, den militära kastandans fortlevande även under Weimarrepubliken, folkets vana att underkasta sig ämbetsmännens befallningar med mera. Jag kan inte finna annat än att författaren med dessa belägg för den tyska demokratiens livsoduglighet visar det allra största missmod beträffande demokratien i dess helhet. Vad beträffar byråkratien och den militära kastandan som belägg för demokratiens ogenomförbarhet i Tyskland, så bör det invändas, att dessa företeelser säkerligen inte var mindre utpräglade i det oscariska Sverige än i det wilhelminska Tyskland. ”Ämbetsmannaväldet” måste betecknas som ett utomordentligt typiskt drag i svenskt statsliv och har där kommit till uttryck bland annat i vår riksdags traditionella karaktär av till betydande del en ämbetsmannarepresentation. Överhuvudtaget kan jag inte undgå intrycket, att flera av d:r Ahlbergs belägg för den tyska ”skendemokratiens” livsoduglighet minst lika väl kunde anföras mot den svenska. Det är sant, att Tyskland genomgick en plötslig och radikal demokratisering 1918. Men ända sen Tyska rikets grundläggning 1871 var dock rösträtten till rikets enkammarriksdag allmän. Detta medförde bland annat att