Tyskland tidigare än något annat land utbildade ett livskraftigt socialdemokratiskt parti, som i andra länder blev ett mönster. Om man vet, att den politiska rösträtten i Sverige samtidigt, och ända fram till 1911, var ett privilegium för ett ringa fåtal av vårt folk — fem à sex procent — att Sverige i fråga om rösträtt till riksdagen tillhörde Europas allra minst demokratiska länder — Sverige och Ungern konkurrerade tidvis om sista platsen — under det att Tyskland ur samma synpunkt framstod som ett demokratiskt föregångsland, om man slutligen också vet, att det moderna representativa statsskicket liksom det borgerligt liberala samhällets övriga typiska aspekter — näringsfrihet, religionsfrihet, judeemancipation med mera — kom utomordentligt sent till vårt land och framför allt långt efter att de hade slagit igenom i de flesta tyska stater, förefaller det mig oriktigt att betrakta den tyska demokratiens undergång som någonting i det tyska folkets karaktär eller politiska institutioner ödesbestämt. Det sagda innebär ingen uppmuntran åt den svenska ”nazistskräcken”, en företeelse för vilken d:r Ahlberg för övrigt varnar. Även med en i det hela ”materialistisk historieuppfattning” i detta ords vidaste mening står man fullständigt frågande inför de faktorer, som kan bli avgörande för utvecklingen i framtiden. Vid en granskning av den tyska partihistorien mot den sociologiska bakgrund d:r Ahlberg anlägger är det framför allt två företeelser, som framstå i gräll belysning. Det är den antidemokratiska diktaturideologiens uppkomst och omhändertagande av två skilda befolkningsskikt: den proletariserade medelklassen och arbetarklassens lägsta proletära skikt samt de arbetslösa. Den förra har blivit nazismens rov, de senare kommunismens. Den tyska medelklassens proletarisering hade visserligen medfört ”en stor antikapitalistisk längtan” hos denna klass, en frontställning mot kapitalistklassen och judarna, som betraktades som denna klass’ kärna. Men ett samgående med de bägge andra ”antikapitalistiska” partierna, socialdemokrater och kommunister, omöjliggjordes redan av medelklassens samhörighetskänsla med de gamla nationella traditionerna och dess nedärvda avsky för de ”fosterlandslösa” marxisterna. Nu efteråt finner man en ofrånkomlig logik i den utarmade medelklassens övergång till diktaturen — och dess förräderi mot en demokrati, som inte kunde eller ville tillvarataga medelklassens intressen. En lika ofrånkomlig logik präglade arbetarklassens splittring i kommunister och socialdemokrater. D:r Ahlberg visar, hur rationaliseringen har tjänat att vidga klyftan mellan kvalificerad och okvalificerad arbetskraft och hur den senares representanter tillsammans med de arbetslösa till sist trodde sig böra uppge hoppet på räddning genom demokratien. I det förtvivlade ekonomiska nödläget ansåg man sig ha funnit en räddare i kommunismen. Låter detta mycket snusförnuftigt och ”materialistiskt”? Mången god borgare går kanske omkring och inbillar sig, att nazister och kommunister är någon sorts speciellt stygga eller kriminella individer, folk med asociala anlag, som saknar alla förutsättningar att begripa vad som menas med lag och rätt. Så enkel är nog inte frågan, tyvärr. Vore den det kunde hela problemet lösas genom en enkel förstärkning av ordningsmakten. Emellertid torde inte kriminaliteten i det hela ha så värst mycket att göra med partianhörigheten. Vem minns inte den intensiva scenen i Hammenhögs ”Pettersson & Bendel”, där kontorschefen Torsten Jakobsson berättar om sina tidigare anställningsförhållanden på den svenska världsfirman ”Asia”!