Tvåhundrafemtio kronors lön efter tjugufem års anställning, allt under det att direktörerna och deras organ talar om nödvändigheten att ”anpassa lönerna” efter den nya situationen, att ”ge kapitalet sitt och arbetet sitt” och så vidare. I Jakobssons patetiska utgjutelse, bakom vilken man anar Hammenhögs egna upplevelser från hans kontorstid, har man en anknytning till den nationalsocialistiska frenesien. Alf Ahlbergs skildring visar, hur detta medelklassmissnöje, som ursprungligen hade en rent ekonomisk grundval, så småningom i sig uppsög allehanda skumögt ressentiment, hur det exploaterades av baksträvarna och inpiskades av demagogerna, tills den stora omvälvningen skedde och ett resultat nåddes, som landets ekonomiskt, politiskt och kulturellt ledande och ansvariga män alls icke hade önskat. Det är lätt att vara efterklok, men nog förefaller det, mot bakgrunden av vad som har skett i Tyskland under de senaste åren, som om den nu så allmänt diskuterade ”anpassningen” endast skulle kunna ske till priset av ett allt högre vattenstånd i det sociala missnöjets stora bassäng. När väl vattnet har börjat stiga lavinartat i den bassängen framtvingas kanske till sist en anpassning i en riktning rakt motsatt den avsedda. D:r Ahlbergs arbete präglas trots en oförneklig partiskhet och en framträdande tendens att avslöja den nazistiska propagandans haltlöshet — en tacksam uppgift — av den rikedom på skilda synpunkter och den breda förståelse för det mänskliga och levande, som utgör den äkta humanistens främsta kännetecken. I den hemsökelsens stund för vårt svenska kulturliv, som redan har kommit eller som kommer, är man benägen att betrakta denne självständige och orädde författare som en oumbärlig tillgång i kretsen av våra ledande kulturpersonligheter. * Sixten Neander-Nilsson lägger i Möte med tredje riket huvudsakligen kulturella synpunkter på nationalsocialismen. Nationalsocialismen är för denne författare ”inte en fråga om politik utan om kultur”. Denna synpunkt för bort från det reaktionsschema vi tidigare har utvecklat. För Neander-Nilsson är nationalsocialismen inte en reaktion utan en cesur, ett avbrott, i Europas andliga utveckling. Hur så? Jo, den västeuropeiska kulturutvecklingen, som Neander-Nilsson från sin utpräglat idealistiska utgångspunkt fattar som identisk med ”utvecklingen av den mänskliga individen”, har för Tysklands del plötsligt avbrutits genom de nationalsocialistiska ras-, blod- och Führermyterna. Gentemot Hitler — den i grunden helt opersonliga, helt färglösa symbolen för de nämnda myterna — uppställes Goethe, personlighetskulturens fulländning. Den förres tillfälliga seger betecknar ”materialismens” seger. Denna kom inte helt oförberett. Marxismen och kollektivismen, ja, även katolicismen betecknas som den nationalsocialistiska ”materialismens” föregångare. Hela det wilhelminska Tyskland blir för författaren en enda stor ”materialistisk illusion”. Nationalsocialismen blir med all sin hedniska och materialistiska ”kristendom” en fulländning av den tidigare utvecklingen. Även Neander-Nilsson laborerar emellertid med en reaktionstanke, men i en form som torde förefalla flertalet läsare utomordentligt fantastisk. Han vill i den tyska och andra diktaturer se medel för den ambitiösa påvemakten till maktutvidgning i medeltida stil. Mussolinis och Hitlers konkordat med påven blir för författaren säkra belägg på att den katolska kyrkan i våra dagar bereder sig på en ny världsomfattande framstöt. Under dessa auspicier har Sverige kommit i ett läge liknande det vi intog under sextonhundratalets katolska motreformation.