RECENSIONER nytt till den trista bilden. Recensenten vet sig inte på år och dag ha läst något mera hopplöst grått i grått än denna berättelse om Marja på Högåsen och hennes son Mekel, som får en oäkta unge med den försupne skräddar Tiljas något lättfärdiga dotter. Det är inte pessimism som denna bok andas. En sann pessimist har alltid, under alla omständigheter, något positivt att säga. Varje sida i denna bok andas den rena rama tristessen, slapp och negativ. En viss originalitet i stil och komposition kan man inte frånkänna författaren, och ointelligent är hans berättelse minst av allt. Man önskade endast, att han nästa gång toge itu med värdigare och större uppgifter. J. E. En norsk roman Nini Roll Anker: Änkan. Översättning av Elsa Thulin. Gebers. 5: 75. I sin tidigare roman, ”Prisopgaven”, gick Nini Rolf Anker in på styvmorsproblemet och gav en psykologiskt trovärdig bild av en styvmors fatala missgrepp gentemot sin mans unga dotter. Den fina uddigheten och skärpan i teckningen av den halvvuxna flickan i kontrast till den mer lyriskt innerliga bilden av bokens hjältinna, den kvinnligt mogna och högtstående Eli, var god konst. Också i sin nya roman, ”Änkan”, har Nini Roll Anker skildrat en genuint kvinnlig sfär. Fru Hanna Mowitz är änka efter en läkare och lever helt och hållet för sina fem ungdomar, som hon älskar med primitivt jordisk modersstolthet och samtidigt med vilja till själslig förståelse. Hanna Mowitz har som kvinnotyp många beröringspunkter med ”Prisopgavens” Eli. Hon är helgjuten och starkt kännande, förankrad i en mera enhetlig och lycklig kultur än den nutida, hon accepterar livet men är samtidigt beredd att offra. Men det finns något hos dessa två sympatiska kvinnor, Eli och Hanna, som inte så litet irriterar. Det är som om deras tonfall och känslouttryck vore en grad för klangfullt vackra för den nya verkligheten. ”Å, dessa moderns alltför stora ord”, suckar Line under trycket, och man förstår henne. Sentimentalt blir det inte, därtill är författarinnan en alltför klar och harmonisk typ, men just en aning för fylligt vibrerande. Och glorian omkring kvinnlighetens och moderlighetens naturliga yttringar är ganska starkt framhävd. Detta är emellertid ingen anmärkning mot boken som litterär prestation, ty författarinnan är opartiskt medveten om skillnaden mellan mor och barn, och dissonansen, skorret mellan två livsstilar kan sägas vara romanens grundtema. Modern tänker och talar för stort, men å andra sidan förefaller barnens värld henne splittrad, torftig och trasslig, fast de uttrycker sig så duktigt, så kyligt litterärt. Som en tragisk katastrof kommer moderns upptäckt av att yngste sonen är ett svårartat fall av homosexualitet. Nini Roll Anker tar öppet och modigt på ämnet. Intrycket blir därigenom snarast befriande. Moderns häftiga, våldsamma sorg, som övergår i innerlig medkänsla, är gripande skildrad. Omkring moderns centrala gestalt grupperar sig några norska ungdomar i kamp för ett jobb och en existens, och av dem framträder särskilt ett par moderna flickpro-filer distinkt. Denna konkreta roman ger indirekt mera av den mångomskrivna generationsskillnaden än åtskilliga programmässigt och schematiskt komponerade böcker. Det är som två melodier, som aldrig smälter riktigt ihop, varken i fråga om takt eller klangfärg. Margit Abenius Fredlösa Gunnar Larsen: To mistenkelige personer. Gyldendal Norsk Forlag. Oslo 1933. Det är nästan omöjligt att tänka sig två böcker, som äro mera olika varandra än de romaner, som bära Gunnar Larsens författarnamn. Det enda de ha gemensamt är att de båda äro mycket välskrivna. Den första romanen, ”1 somras”, var en kärlekshistoria av dåförtiden absolut senaste modell (Hemingway 1932). Den berättade om mycket moderna och — enligt år 1934 mycket utbredd uppfattning — vilseförda människor, som visserligen älskade på ett äkta och i grund och botten fint och gripande sätt men som voro nog ”sophisticated” för att håna sin kärlek med cyniska analyser och 74