Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Gunnar Larsen, To mistenkelige personer, anmäld av G. S. - Nils Svanberg, Verner von Heidenstam och Gustaf Fröding, anmäld av Margit Abenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
utmanande handlingar. Allt i denna bok var
raffinerat och utspekulerat enkelt som en
funkisinteriör, i vilken det finns både
sommarsol och orkidéer.
Gunnar Larsens nya bok, ”To mistenkelige
personer”, är däremot kemiskt fri från
elegans och raffinemang. Den är en studie över
det primitiva livet. Dess miljö är skogarna,
dess människor äro två fredlösa, tvingade att
leva de fredlösas sedan hedenhös oförändrade
stigmannaliv, dess känslor äro rädsla och hat
när icke hungern och tröttheten dövat även
dessa.
Romanen bygger strikt på
verklighetsunderlag, det så kallade lennsmansmordet, som
ägde rum i Norge 1926. Två landstrykare,
som uppdhöllo sig genom stöld, nedsköto två
landsfiskaler när de ertappades. Den ene av
mördarna var svensk, han hette i verkligheten
Anton Svensson och kallas i boken Ekström,
den andre var en helt ung norsk pojke,
Henning Mattson, här kallad Gustav. Jakten efter
mördarna blev synnerligen långvarig,
beroende på deras förtrogenhet med vägar och
skogar och deras vana vid fribytarliv. Den
sträckte sig även in över svenska gränsen, ty
när de efterspanade icke längre vågade sig
fram till människoboningar i Norge, drogo
de sig ned till Ekströms hemtrakt i
Kolmården. Slutligen inringades de, när de återvänt
till Norge, av polis och militär. Ekström
undkom likväl, ty vid själva arresteringen lyckades
han skjuta sig en kula genom huvudet.
Larsen har valt att skildra den spännande
jakten helt och hållet från brottslingarnas
utgångspunkt. Han har noga rekonstruerat alla
deras rörelser och endast levandegjort
förloppet med sin diktande fantasi. Resultatet är
beundransvärt. Han har på ett mästerligt sätt
kunnat identifiera sig med de jagade, sett,
hört och känt endast vad dessa i sitt speciella
läge just skulle ha gjort. Det ligger ofantligt
nära till hands att romantisera en sådan
skildring, att regissera den med suggestiva
naturmålningar och ödemarksstämningar, men
Larsen har aldrig gått i fällan. Vildmarken och
naturen finns där minsann, men det är inte
turistens eller poetens vildmark utan i varje
ögonblick den fredlöses sakligt uppfattade
vildmark. Beundransvärt är också det
psykologiska förhållandet mellan den förslagne
yrkesförbrytaren Ekström och den oprövade,
veke gossen återgivet. Pojken slits mellan
ånger över brottet och sin hjältebeundran
för den äldre kamraten, vars ondska han
icke är nog gammal för att förstå. Men
inte ens Ekström blir en alltigenom förkastlig
människa: i farans ögonblick är han suverän,
han är för stolt för att tigga av det samhälle
han hatar och han får ett slags storhet i sin
sista hopplösa kamp för friheten.
En bok som man läser i ett drag. G. S.
Stilforskning
Nils Svanberg: Verner von
Heiden-stam och Gustaf Fröding. Två kapitel
om nittitalets stil. Nordiska texter och
undersökningar utgivna i Uppsala av Bengt
Hesselman. Gebers 1934. 5:—.
I förordet till sin bok ”Verner von
Heiden-stam och Gustaf Fröding” fixerar Nils
Svanberg sin vetenskaps mål och bemöter
samtidigt på ett opolemiskt men pedagogiskt
inskärpande sätt vissa invändningar som brukar
göras mot stilforskningen. ”Stilen är ej något
’endast yttre’... Vad stilistikern har att
försöka tolka är den konstnärliga
individualiteten. Då han analyserar sina citat och
ut-tryckstyper, är det ej meningen att isolera
dem ur sammanhanget, utan att få
sammanhanget belyst från olika sidor. Den
konstnärliga väsentlighet, som gör en diktares verk
till vad det är, ’dödas’ eller förnekas icke,
som man stundom hör påstås, av en sådan
detalj granskning. Ej heller inlägger ett
berättigat stilstudium i konstverket effekter, som
diktaren varit omedveten om. En skapande
diktare tänker naturligtvis icke på
komposi-tionstyper och stilistiska termer. Men
omedveten är han därför ej, när han i ett vitalt
ögonblick överskådar en mängd eventualiteter
av uttryck och väljer det som passar hans
känsla bäst.”
Med finkänslig och säker metod
analyserar Svanberg två samtidiga, rikt utpräglade
diktarspråk. Det är givande att få
Heiden-stam och Fröding ställda bredvid varandra.
Deras särdrag framträder därigenom mer
distinkta. Men på samma gång kartlägger
författaren områden av själva epokens,
nittitalets, stilutveckling, dess linje från pastiche
75
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
