RECENSIONER utmanande handlingar. Allt i denna bok var raffinerat och utspekulerat enkelt som en funkisinteriör, i vilken det finns både sommarsol och orkidéer. Gunnar Larsens nya bok, ”To mistenkelige personer”, är däremot kemiskt fri från elegans och raffinemang. Den är en studie över det primitiva livet. Dess miljö är skogarna, dess människor äro två fredlösa, tvingade att leva de fredlösas sedan hedenhös oförändrade stigmannaliv, dess känslor äro rädsla och hat när icke hungern och tröttheten dövat även dessa. Romanen bygger strikt på verklighetsunderlag, det så kallade lennsmansmordet, som ägde rum i Norge 1926. Två landstrykare, som uppdhöllo sig genom stöld, nedsköto två landsfiskaler när de ertappades. Den ene av mördarna var svensk, han hette i verkligheten Anton Svensson och kallas i boken Ekström, den andre var en helt ung norsk pojke, Henning Mattson, här kallad Gustav. Jakten efter mördarna blev synnerligen långvarig, beroende på deras förtrogenhet med vägar och skogar och deras vana vid fribytarliv. Den sträckte sig även in över svenska gränsen, ty när de efterspanade icke längre vågade sig fram till människoboningar i Norge, drogo de sig ned till Ekströms hemtrakt i Kolmården. Slutligen inringades de, när de återvänt till Norge, av polis och militär. Ekström undkom likväl, ty vid själva arresteringen lyckades han skjuta sig en kula genom huvudet. Larsen har valt att skildra den spännande jakten helt och hållet från brottslingarnas utgångspunkt. Han har noga rekonstruerat alla deras rörelser och endast levandegjort förloppet med sin diktande fantasi. Resultatet är beundransvärt. Han har på ett mästerligt sätt kunnat identifiera sig med de jagade, sett, hört och känt endast vad dessa i sitt speciella läge just skulle ha gjort. Det ligger ofantligt nära till hands att romantisera en sådan skildring, att regissera den med suggestiva naturmålningar och ödemarksstämningar, men Larsen har aldrig gått i fällan. Vildmarken och naturen finns där minsann, men det är inte turistens eller poetens vildmark utan i varje ögonblick den fredlöses sakligt uppfattade vildmark. Beundransvärt är också det psykologiska förhållandet mellan den förslagne yrkesförbrytaren Ekström och den oprövade, veke gossen återgivet. Pojken slits mellan ånger över brottet och sin hjältebeundran för den äldre kamraten, vars ondska han icke är nog gammal för att förstå. Men inte ens Ekström blir en alltigenom förkastlig människa: i farans ögonblick är han suverän, han är för stolt för att tigga av det samhälle han hatar och han får ett slags storhet i sin sista hopplösa kamp för friheten. En bok som man läser i ett drag. G. S. Stilforskning Nils Svanberg: Verner von Heiden-stam och Gustaf Fröding. Två kapitel om nittitalets stil. Nordiska texter och undersökningar utgivna i Uppsala av Bengt Hesselman. Gebers 1934. 5:—. I förordet till sin bok ”Verner von Heiden-stam och Gustaf Fröding” fixerar Nils Svanberg sin vetenskaps mål och bemöter samtidigt på ett opolemiskt men pedagogiskt inskärpande sätt vissa invändningar som brukar göras mot stilforskningen. ”Stilen är ej något ’endast yttre’... Vad stilistikern har att försöka tolka är den konstnärliga individualiteten. Då han analyserar sina citat och ut-tryckstyper, är det ej meningen att isolera dem ur sammanhanget, utan att få sammanhanget belyst från olika sidor. Den konstnärliga väsentlighet, som gör en diktares verk till vad det är, ’dödas’ eller förnekas icke, som man stundom hör påstås, av en sådan detalj granskning. Ej heller inlägger ett berättigat stilstudium i konstverket effekter, som diktaren varit omedveten om. En skapande diktare tänker naturligtvis icke på komposi-tionstyper och stilistiska termer. Men omedveten är han därför ej, när han i ett vitalt ögonblick överskådar en mängd eventualiteter av uttryck och väljer det som passar hans känsla bäst.” Med finkänslig och säker metod analyserar Svanberg två samtidiga, rikt utpräglade diktarspråk. Det är givande att få Heiden-stam och Fröding ställda bredvid varandra. Deras särdrag framträder därigenom mer distinkta. Men på samma gång kartlägger författaren områden av själva epokens, nittitalets, stilutveckling, dess linje från pastiche 75