Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Nils Svanberg, Verner von Heidenstam och Gustaf Fröding, anmäld av Margit Abenius - Graham Greene, Orientexpressen, anmäld av G. S.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
till personlig bikt, dess högpoetiska språk,
den nya smidiga talspråkligheten.
Hos Heidenstam åskådliggör Svanberg en
stil med spänning och konflikter. Från början
har Heidenstam en målares och beskrivares
lust att forma ut den konkreta detaljen —
eller det fyndiga, bestickande infallet — på
bekostnad av helheten eller den episka
rörligheten. Berättelse och beskrivning kämpar
ständigt om herraväldet; i ungdomsstilen och
även långt senare har det måleriskt
deskriptiva ofta övertaget. Resultatet blir en tung,
fyllig, rikt utvecklad syntax med många
bisatser och fördröjande moment. Men med
det måleriska strider andra tendenser: patos,
inslag av folkligt kärv epik, strävan efter
snabb syntes och väsentlighet. Särskilt i
kapitlet om ”Karolinerna” har Svanberg
med stor skicklighet analyserat de skiftande
meningstyperna. Som heidenstamska valörer
anger Svanberg sirlighet, värdighet, högtidlig
ro, grandezza och tyngd, men mot detta
bryter sig ständigt oroliga, extatiska och
patetiska drag. Det ger en helhetsbild av
behärskad oro.
I den innehållsrika studien över Fröding,
vars utveckling Svanberg karakteriserar som
kort, raklinj ig och konsekvent, kulminerande
i en intensiv stegring, varefter följer en
avmattning i tvivel- och grubbeldikterna, har
jag personligen mest intresserats av
författarens analys av obestämda och ”abstrakta”
uttryck av drömlik karaktär, det vill säga
uttryck som söker måla, inte små eller
handfasta ting, utan stora och svårgripbara. Något
äkta individuellt, nyskapat synes mig
Svanberg här ha avlyssnat och gjort levande
påtagligt.
Författaren väjer på ett samvetsgrant sätt
för superlativer och överord och inriktar sig
helt på en nyanserad karakteristik.
Föredraget är till sin karaktär mycket
jämnlöpande, icke skarpskuret och framhävande,
varför man vid en första genomläsning
kanske inte observerar allt som finns i boken.
Den vinner på att studeras noggrant. Man
är i allmänhet ängsligt rädd för att den
konstnärliga individualiteten skall dödas genom
en detaljanalys. Men lider den inte oftare
kvävningsdöden under skyhögt upptornade
superlativer?
Serien ”Nordiska texter och
undersök
ningar”, som startat med denna goda etta,
utlovar i fortsättningen flera intressanta
bidrag, bland andra en utgåva av Agneta
Horns leverne och en studie över Atlamål.
Margit Abenius
Människor på tåg
Graham Greene: Orientexpressen.
Översättning från engelskan av Inga-Lisa Munck.
Svenska Bok-klubben. Bonniers. 6: 50.
Svenska Bok-klubbens nämnd har utfäst sig
att tillgodose behovet icke blott av litterärt
värdefulla utan även underhållande romaner.
För den verklige bokälskaren äro väl alla
litterärt värdefulla böcker samtidigt
underhållande men glosan har ju i den litterära
terminologien vunnit hävd som beteckning för
böcker, där händelseförloppet flyter raskt,
utan alltför långa avbrott av reflexion och
stämningsmåleri. Taget i denna speciella
bemärkelse passar ordet ovanligt väl in på
klubbens senaste val, ”Orientexpressen” av
Graham Greene, en tjuguåttaårig engelsman,
vars synnerligen löftesrika debutroman ”The
Man Within” på sin tid överflyttades till
svenska (”Mannen inom honom”).
Bok-klubbs-romanen, som är hans tredje i ordningen, har
verkligen ett händelseförlopp på vars raskhet
man icke kan klaga. Boken rymmer
dessutom så mycket av illusionsfri
människokännedom och stilistisk talang att även de
litterära kraven kunna anses väl fyllda. Den
påminner i dessa avseenden om en annan
av de sista bok-klubbsromanerna, Somerset
Maughams ”Bortom all ära och redlighet”,
med vilken den också tävlar i fråga om
underhållningsvärde.
”Orientexpressen” skrevs för ett par år
sedan, då det var högsta mod att skriva
romaner om hotell, båtar och resor, miljöer där
slumpen sammanfört många olikartade
människor och öden, vilka under en kort
tidrymd trädde i kontakt och påverkade
varandra. Graham Greenes miljö är
expresståget på ruten
Ostende—Köln—Wien—Kon-stantinopel, den snabba resan från Västerland
till orient. Till att börja med kan konstateras
att själva tågresan på ett mycket skickligt sätt
illuderats: man förnimmer hela tiden smattret
av hjulen mot skenskarvarna, vagongernas
76
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
