RECENSIONER till personlig bikt, dess högpoetiska språk, den nya smidiga talspråkligheten. Hos Heidenstam åskådliggör Svanberg en stil med spänning och konflikter. Från början har Heidenstam en målares och beskrivares lust att forma ut den konkreta detaljen — eller det fyndiga, bestickande infallet — på bekostnad av helheten eller den episka rörligheten. Berättelse och beskrivning kämpar ständigt om herraväldet; i ungdomsstilen och även långt senare har det måleriskt deskriptiva ofta övertaget. Resultatet blir en tung, fyllig, rikt utvecklad syntax med många bisatser och fördröjande moment. Men med det måleriska strider andra tendenser: patos, inslag av folkligt kärv epik, strävan efter snabb syntes och väsentlighet. Särskilt i kapitlet om ”Karolinerna” har Svanberg med stor skicklighet analyserat de skiftande meningstyperna. Som heidenstamska valörer anger Svanberg sirlighet, värdighet, högtidlig ro, grandezza och tyngd, men mot detta bryter sig ständigt oroliga, extatiska och patetiska drag. Det ger en helhetsbild av behärskad oro. I den innehållsrika studien över Fröding, vars utveckling Svanberg karakteriserar som kort, raklinj ig och konsekvent, kulminerande i en intensiv stegring, varefter följer en avmattning i tvivel- och grubbeldikterna, har jag personligen mest intresserats av författarens analys av obestämda och ”abstrakta” uttryck av drömlik karaktär, det vill säga uttryck som söker måla, inte små eller handfasta ting, utan stora och svårgripbara. Något äkta individuellt, nyskapat synes mig Svanberg här ha avlyssnat och gjort levande påtagligt. Författaren väjer på ett samvetsgrant sätt för superlativer och överord och inriktar sig helt på en nyanserad karakteristik. Föredraget är till sin karaktär mycket jämnlöpande, icke skarpskuret och framhävande, varför man vid en första genomläsning kanske inte observerar allt som finns i boken. Den vinner på att studeras noggrant. Man är i allmänhet ängsligt rädd för att den konstnärliga individualiteten skall dödas genom en detaljanalys. Men lider den inte oftare kvävningsdöden under skyhögt upptornade superlativer? Serien ”Nordiska texter och undersök ningar”, som startat med denna goda etta, utlovar i fortsättningen flera intressanta bidrag, bland andra en utgåva av Agneta Horns leverne och en studie över Atlamål. Margit Abenius Människor på tåg Graham Greene: Orientexpressen. Översättning från engelskan av Inga-Lisa Munck. Svenska Bok-klubben. Bonniers. 6: 50. Svenska Bok-klubbens nämnd har utfäst sig att tillgodose behovet icke blott av litterärt värdefulla utan även underhållande romaner. För den verklige bokälskaren äro väl alla litterärt värdefulla böcker samtidigt underhållande men glosan har ju i den litterära terminologien vunnit hävd som beteckning för böcker, där händelseförloppet flyter raskt, utan alltför långa avbrott av reflexion och stämningsmåleri. Taget i denna speciella bemärkelse passar ordet ovanligt väl in på klubbens senaste val, ”Orientexpressen” av Graham Greene, en tjuguåttaårig engelsman, vars synnerligen löftesrika debutroman ”The Man Within” på sin tid överflyttades till svenska (”Mannen inom honom”). Bok-klubbs-romanen, som är hans tredje i ordningen, har verkligen ett händelseförlopp på vars raskhet man icke kan klaga. Boken rymmer dessutom så mycket av illusionsfri människokännedom och stilistisk talang att även de litterära kraven kunna anses väl fyllda. Den påminner i dessa avseenden om en annan av de sista bok-klubbsromanerna, Somerset Maughams ”Bortom all ära och redlighet”, med vilken den också tävlar i fråga om underhållningsvärde. ”Orientexpressen” skrevs för ett par år sedan, då det var högsta mod att skriva romaner om hotell, båtar och resor, miljöer där slumpen sammanfört många olikartade människor och öden, vilka under en kort tidrymd trädde i kontakt och påverkade varandra. Graham Greenes miljö är expresståget på ruten Ostende—Köln—Wien—Kon-stantinopel, den snabba resan från Västerland till orient. Till att börja med kan konstateras att själva tågresan på ett mycket skickligt sätt illuderats: man förnimmer hela tiden smattret av hjulen mot skenskarvarna, vagongernas 76