Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Eyvind Johnson: Tidig upplevelse. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EYVIND JOHNSON
TIDIG UPPLEVELSE
Medan vi tog upp potatisen — vi
krälade som djur över fårorna med krökta,
värkande ryggar och hackade och plockade
och plockade och hackade och slet i den
svartnande, såpiga blasten — kom det ofta
för mig att jag skulle fly. Världen var så
vacker denna höst, den andra världen. Även
i regn var den vacker. Vi var bundna vid
fårorna från morgon till kväll och vi hatade
varann i detta arbete. Om kvällarna stupade
vi trötta och leriga i våra britsar. Ibland
skulle det varit roligt att dö, räta ut sig,
somna, utplånas. Själva tanken var det
glädje i, ett slags vänligt leende. Andra
dagar tyckte man att det ändå fanns andra
möjligheter. Älvens breda, mäktiga
möjlighet, järnvägssliperns, banvallens oändliga,
kurvmjuka, fantastiska möjlighet, och så
landsvägen. Men jag stannade kvar och grävde
upp potatis och skar fingrarna i glasbitar,
man gödslat med, och tänkte på detta glas,
jorden aldrig kunde förtära, och undrade
varför man aldrig hittar glasbitar i potatis
men bara i sina egna fingrar. Och vi gick ner
till älven och tvättade händerna i det
höst-kalla, mörka vattnet och stod så hukade och
stirrade och stirrade. Vi hade ingenting att
säga till någon eller också kunde vi inte säga
det. När det kom ett regn över oss svor vi,
men för oss själva, till oss själva. Fjorton—
femtonårigas mogna, allvarliga svordomar.
Regnet smetade fast håret i våra pannor och
tvättade våra nackar. Vi gick upp till
tegelbruket och ställde oss under taket i
torkladorna. Regnet och jorden klibbade fast oss
i detta liv.
Sedan blev jag ensam ute på disponentens
väldiga potatisland. De andra for hem,
tegelbruket slutade för året. Man brände ut de
sista ugnarna, som sedan skulle hålla kvar
sin värme, sin ljumhet, sin inte-fullt-kyla
vecka efter vecka, över mikaeli, långt in mot
vintern. Det blev tyst omkring mig. Jag
gick ute på det hopplösa potatislandet och
plockade upp spillpotatis i en säck. En del
trampade jag ner i jorden, men ibland sökte
jag upp dem igen för att det skulle bli något
i säcken. Jag tömde potatisen på golvet i den
cementerade tvättstugan. Det var ett gott
potatisår. Svinen blev feta och bönderna
snåla, och disponenterna klagade på de dåliga
tiderna, trots att de hade fått ett alldeles
färskt krig samma sommar. Det var sant, att
fjärran makter drabbat samman i ett
mullrande kanonkiv. Fragment av tidningssidor
nådde på underliga vägar ut till potatislandet:
pappersbitar som höstblåsten tagit hand om.
Jag tog upp våta, jordklibbiga
pappers-sjok, slätade ut dem och läste. Mina händer
var spruckna och rödblå. Jag hade några få
tankar, till exempel att det var bättre på
många andra ställen, att jag borde gett mig
av medan det ännu var sommar, att jag
förtjänade en och femti om dagen och att det
6
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
