Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Eyvind Johnson: Tidig upplevelse. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TIDIG UPPLEVELSE
skulle bli mycket bättre tider när kriget
slutade om några veckor, om någon månad.
När kriget var slut (om några veckor, någon
månad) skulle jag fara ner till staden vid
kusten och försöka komma ut på sjön ifall
det då ännu var isfritt. Det var en vag plan
och ett slags trygghetstanke: även den gav
mig kraft att stanna här och förtjäna en krona
och femti öre varje dag. Ibland kom det för
mig att försöka organisera ett tjuvband, men
jag kände ingen jag kunde börja med och
inget som man skulle kunna stjäla. Det var
en vilotanke, en lyckomöjlighet. Jag tänkte
mig också möjligheten att vinna på lotteri då
jag längre fram — någon gång — skulle
köpa en lott eller vara med om en lott. Det
var några av de tankar som sysselsatte mig
dessa veckor.
När tegelarbetarna — det var mest bönder
och bondsöner från de två byarna på andra
sidan älven — gett sig i väg var jag ensam
i den stora baracken. Den var byggd av
bräder, väggarna var fyllda med sågspån och
invändigt pappslagna. Under årens lopp hade
sågspånsfyllningen sjunkit samman och
lämnat springorna fria för draget, och när det
blåste pep hela baracken, pappen buktade
och väggarna lät ibland som visselpipor med
ärter i; och när det regnade dröp vattnet
ner genom taket. Man kunde ligga inne en
regnig söndag och se droppe efter droppe
bildas uppe i den buktiga pappen, glimma till
i det grå ljuset, falla: man kunde räkna sig
till sömns — den oroliga, ångestfulla sömnen.
Huset var fyllt av slitets minne. Grälen,
förbannelserna, hotet satt ännu kvar i
väggarna. Här i övre våningen, där det på något
sätt var tryggare att bo, fanns plats för
tjugu-fyra man: sex över- och sex underbritsar för
två man på varje sida. Invid dörren den
öppna spisen; vid andra gaveln ett litet
fyr-rutigt fönster. Tolvtimmarsskiftens elände
fanns ännu i luften här inne. I midsomras
skurades det: jul firade ingen här, inte ens
om det brändes tegel; då fanns ugnarna för
luffarna och ett par små timmerstugor för
brännarna. Här uppe hade spinkkörarna och
tegelgallrarna bott, och på nedra botten höll
lergrävarna till när bruket var i gång. Det
var melankoliskt tuberkulösa, dumma eller
småsint trista människor; eller sådana som
log av övertidsförtjänstens glädje, den lilla
elaka lördagsglädjen, tjugufemöresondskan.
Man hade aldrig dansat här: det var alltför
dammigt. För att ha något att göra brände
jag en lång söndag upp den gamla halmen
och det gulbarriga, knastorra granriset som
lämnats kvar i britsarna. Och nu blev
ensamheten här ännu intensivare.
På kvällarna var det höstmörkt, det tjocka
mörkret innan snön kommit. Jag lyfte ner
fotogenlampan från järntrådsställningen i
taket och satte den på bordet för att komma
närmare ljuset och läste sedan i en trasig
lunta om människans härstamning. Det var
så tryggt med aporna, de var så långt borta
i Afrika och av dem blev det inga spöken
i detta norrbottniska mörker. Annars hade jag
försökt att stänga ytterdörren där nere för
spökena, fast det inga spöken fanns, men de
spöken som i alla fall inte fanns tassade ändå
omkring i rummet så fort lampan släcktes.
Någon gång, när rädslan blev för stor, kröp
jag ner under fårskinnsfällen utan att släcka.
Men det gick åt för mycket fotogen, jag
somnade ifrån lampan och när jag vaknade på
morgonen var oljehuset torrt. En gång
vaknade jag mitt i natten av lampans kippande
efter luft. Den lilla blånande lågan höll på
att tyna bort. Nu, tänkte jag, nu! Men det
kluckande ljuset höll sig länge. Det var som
om man tappat mörker på oljehuset. När det
blev fullt av mörker var allt så skräcksvettigt
hopplöst. I halmen och granriset under mig
var det fullt av spökråttor, och
spökvägg-lössen, alla dräpta vägglöss’ andar, frasade
7
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
