Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Eyvind Johnson: Tidig upplevelse. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EYVIND JOHNSON
på väggarna. Trappan knakade alltid några
gånger, som om den rätat till sina leder
för natten. Dörren, som var hopspikad av
tunna bräder, hade inget lås utan stängdes
med en spinkribba. När det blåste ute blev
dörren orolig och kunde inte besluta sig för
åt vilket håll den skulle gå. Och där nere
i det stora, tomma rummet under mig suckade
och trevade alltid någonting omkring. Inga
apor hjälpte mot detta. Till sist somnade man
av utmattning, sjönk ner i en osäkerhetens
trotsalltsömn, ett slags skräckdöd.
På morgonen var rummet grått men ändå
vänligt. Jag kokade kaffe och drack många
koppar, doppade hårt bröd i det och satt och
tittade på margarinet som flöt i små gula öar
på ytan. Väckarklockans rassel ekade mot
bordsskivan. Jag skulle velat somna igen och
sova mig bort, men samtidigt var dagens
vakenhet den enda trygga vrå man kunde
vara i. Nere vid tvättstugan träffade jag
gårdskarlen, en krokig, enögd man vars enda
tal var ett grinigt mummel. Att mumlet var
grinigt såg man på hans ansikte. Hans
krokiga arm och krokiga finger pekade; vi
talade nästan aldrig. Ibland såg jag pigorna
i köksfönstret, men jag hade aldrig varit in
i köket. Kontoret fanns i samma hus. Min
avlöning låg alltid på allra yttersta kanten
av ett stort, gulfernissat bord. Något annat än
den såg jag aldrig på bordet, som kanske var
till bara för att visa vilken makt det
representerade, vilken oerhört liknöjd makt det
tjänade. Disponenten satt vid ett annat bord och
rökte cigarr, och en del gånger såg han på
mig. Hans blick var inte ovänlig. Den var
inte heller direkt snäll, men jag kände
tacksamhet för att den inte var ovänlig. En gång
ville han tala med mig och försökte lägga
samtalet på det han ansåg vara mitt plan.
Han frågade om jag tuggade snus.
— Nej, sade jag.
— Du har inte börjat ännu? sade han.
— Nej, sade jag.
— Du röker väl inte heller? sade han.
— Nej, sade jag.
— Men du kommer väl att röka sedan?
sade han. Och jag tog det som en order och
sade, att det skulle jag nbg göra.
Man försökte några gånger variera arbetet.
Jag vet inte vilken av de makter, som styrde
mitt höstöde, det var som kom på den idén.
Möjligen gårdskarlen, kanske disponenten.
Det är också möjligt, att det inte fanns någon
medveten mänsklig vilja bakom de små
förändringarna, bara en slump. Jag fick göra
rent i svinstian. Tre stora, fläckiga grisar,
som skulle slaktas till jul, nafsade efter mina
ben så att jag måste slå dem över nosen med
grepskaftet. Svinlukten satt i kläderna ett par
dar och förde in tillvaron i ett annat läge.
Gårdskarlen sade:
— Det är bra. Han menade ingenting
särskilt med sitt mummel. Det var inget beröm.
Han ansåg att det var bra med någorlunda
rena svinstior. Det fanns två kättar: en för
den gällade, slöa galten och en för suggorna.
Jag räknade suggornas spenar och kallade
dem på vårt språk, som ännu hade barnord
kvar: tissar. Gårdskarlen tog på sig stians
renhet som en berömmelsens mantel: jag var
den grep med vilken han gjort rent. Jag
tänkte: ”Om dispen kommer nu, då ser han
att det är jag som har gjort rent.” Jag
väntade mig inget av detta, men det skulle varit
roligare om han vetat att det var jag som
gjort rent; själva rengöringens idé hade
mindre betydelse för mig. — En dag fick jag
hugga ved. Det var alnslånga bitar som
skulle klyvas till ved för tvättstugan. Jag bar
sedan över den dit och travade upp den.
Gårdskarlen kom och sade att det var bra.
Han menade att veden räckte och att det var
en bra idé av honom att låta mig hugga ved.
Jag var hans yxa. Han tänkte nog inte
mycket, men när det hände tänkte han ifrån
8
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
