Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Eyvind Johnson: Tidig upplevelse. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TIDIG UPPLEVELSE
sig för flera dagar framåt. Han frågade mig
plötsligt vad jag hette. Det hade han inte
gjort förut. Men nu ville- han ha ett namn
på mig, ett skaft att hålla i när han använde
mig.
— Olof, sade jag. Det var ett av mina
namn. Det andra drog jag undan för honom,
gömde för att han inte skulle ta i det, jag
ville inte bära det på mig förrän jag kom
härifrån.
— Det är bra, sade gårdskarlen och
menade att det var bra av honom att komma
på den idén, att jag kunde ha ett namn. Olof,
sade han, finns det nånting mer att göra
ute på potatislandet? Jag svarade tveksamt,
mellan lätt ångest och svagt hopp: att det
kanske fanns, man kunde se efter, det fanns
nog kanske, jag visste inte, men. .. Hans
krokiga finger pekade på den jordiga,
fuktfläckiga säcken. Äter strövade jag omkring
där ute.
Och jag böjde mig ner och tog upp små,
små potatisar, grispotatis, och ibland hittade
jag stora och kände en viss glädje vid det.
En och annan gång var det rosenpotatis, man
sade att den gärna ville ruttna, ofta var det
mandelpotatis, som har en varmgul färg. En
gång bet jag i en potatis. Jag tror det var
av leklust, barnets försök till krumsprång
inför allvaret, ett okynnesbett mot den råa
jorden. Men jag kom med ens att tänka på
alla våta, brunfläckiga pappersflag där ute
på åkern — varifrån de blåst, vad de använts
till. Sedan kunde jag inte leka mer på det
sättet. En annan dag sparkade jag boll med
en stor potatis. Jag trampade jorden hård,
lade potatisen till rätta och klämde till. När
jag sparkat en gång ville jag pröva om jag
kunde sparka en potatis ännu längre och tog
en ny ur säcken, men den gick sönder,
splittrades. Ändå sparkade jag sönder några till.
Därefter hittade jag en fyrkantig träbit, en
avsågad sparrända på ett par tum. Man såg
ännu årsringarna, de var budskap om
regelbundna, jämna år som gav mig en otydlig
föreställning om soliga skogsåsar under långa,
barrdoftande och vilsamma somrar. Då jag
sparkade till gjorde det ont i foten. Jag
sprang efter träbiten och sparkade en gång
till. Själva rädslan för att det skulle göra
ont var på sitt sätt ett äventyr. Åter en gång
sparkade jag: men då var det redan
barnsligt-
Nu kom ett stort, tungt regn som drog ännu
snävare gränser kring världen. Jag var
instängd i det och nådde ingenstans, inte ens
ut på potatislandet. Min enda tillflykt blev
tegelbruket. Jag satt uppe på de varma
ugnarna och tittade ner i de mörka
eldöppningarna. Man kunde släppa ner spinkribbor
och tegelskärvor som gav ekon tillbaka.
Någon gång var det nära musiken, en
ribbans jätteansträngning att spela: det var när
en särskilt hårdtorr och smäcker ribba föll
som ett spjut rakt ner och blev stående på
spetsen några sekunder och skälvde.
I en av våningarna gick en gubbe och
plockade ihop obrända dräneringsrör. Det
var också ett barmhärtighetsarbete utan större
mening. Vi möttes i detta: att vara utanför
det riktiga arbetet, han var för gammal, jag
ännu för ung. Vi försökte tala med varandra.
— Man har gått här länge, sade han och
hans gråa skägg darrade. Man har slitit ut
sej. Orkar inget mer.
Och jag sade, att jag varit med om
elva-timmarsskiften under sensommarn. Matat en
blandarmaskin. Det var mansarbete. — Flera
gånger sade jag att det var mansarbete, för
att han inte skulle tro att jag var något barn.
Men mina ord nådde honom inte.
— När jag var tolv år . . ., sade han.
Men jag hörde knappast på hans historia:
att han arbetat tolvtimmarsskift då.
Andra dagen där uppe kom han bort till
mig där jag stod inne i hyllfacken och
sorte
9
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
