Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Eyvind Johnson: Tidig upplevelse. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EYVIND JOHNSON
rade rör. Jag hörde honom komma, byxornas
slafs mot benen, trätofflornas hårda ekon mot
golvet, hur ljuden svällde ut när han gick
förbi den stora hisstrumman. Han stannade
ute i gången mellan facken. Hans ögon kisade
mot mig och skägget darrade. Så sträckte han
fram sin gråa, sprickiga hand och öppnade
och slöt den, som om han försökt att fånga
otroligt sena och lata mygg eller kanske bara
ville känna på luftens kvalitet. Om den var
hemvävd eller om någon skrivit efter den från
Åhlén & Holm, Insjön. Hans blick öppnade
sig mot mig. Den var otäck, och jag förstod
på något sätt dess mening utan att kunna
formulera den ens i tanke. Han försökte le —
det var ohyggligt med hans leende. Och han
försökte tala, mjuka, goda ord, men det
skruckade bara i halsen på honom. Han tog
två steg mot mig. Jag tog två steg tillbaka,
längre kunde jag inte komma. Bakom mig var
fönstret —t tre våningar till marken — och
på sidorna de öppna hyllfacken, egentligen
bara ställningar, som man kunde krypa
igenom från, fack till fack. Jag var inte rädd,
det är inget ord för vad jag kände. I händerna
höll jag ett sedan månader torkat lerrör.
Gubben framför mig uppfattade jag inte som
en fysisk fara utan snarare som en oerhörd
kränkning, hans surnade lust, hans darrande
skägg, hans nakna, omänskliga blick, hans
sprickiga händers ålderdom: att se detta var
att bli skändad, att visa detta för mig så
öppet och så pinat-fegt-lystet var att skända,
och om han rört vid mig skulle jag slagit
till — inte av fysisk skräck men med samma
känsla som när man slår ut ett fönster då
man är nära att kvävas. Han var sådan i detta
ögonblick, att om han legat på marken och
sovit och man dödat honom då, skulle dråpet
i alla fall skett i självförsvar. Men han tog
inget steg närmare. I stället började hans
blick irra, ögonens vilda, omänskliga
beslutsamhet försvann, ögonlocken klippte,
vag
larna inne i ögonvrårna glänste till, gult,
äckligt, och handen föll mot hyllfacket: med
ens var det som om han fångats i sin egen
hjälplöshet och kraftlöshet.
— Jag ville bara ..., stammade han medan
blicken irrade över de uppradade rören på
hyllorna, de trasiga rörbitarna på golvet,
ler-smulorna, det på insidan grådammiga och på
utsidan regnstripiga fönstret. Ville bara se
hur det går för dig — pojk .. . Hans dialekt
var grå och åldrad som han själv, bara det
sista ordet, som inte hette så på hans mål,
räckte hans röst fram som ett slags smekning.
Men han väntade inget svar utan gick, fegt,
gubbhastigt, trätofflorna slamrade ojämnare
än förr, och hans flykt fick hela sin osäkerhet
tiofalt förstorad när han passerade
hisstrumman. Långt borta i andra ändan av våningen
försvann han i tystnaden. Han kanske satt och
tänkte. Eller satt och stirrade, klippte med
ögonen, smulade sönder små lerklumpar till
damm, hopplöshetens grå mjöl, som stänger
blicken och ger sjukdom. Och jag smög mig
ner genom de stegliknande, skelettartade
trapporna. Där kände jag rädslan då det stora
tegelbrukets skräcktystnad svepte kring mig.
Jag höll mig i de rangliga ledstängerna och
vågade inte se ner i det dammiga djupet.
Bröstet och mellangärdet drogs samman,
armarna förlorade sin kraft. Det var som
om jag burit ensamheten på min rygg: denna
dags och andra dagars börda. Jag kunde inte
tänka framåt. Jag tänkte inte alls, jag trevade
kring med mina känslor efter något vackert
eller varmt eller klingande att haka mig fast
vid. Jag sökte en mor, en far, en syster, en
bror, en vänskap, en kärlek, en gemensamhet
med någon och något. Ett ord att le åt, en
hand att trycka, att lita på. Jag satt nere på
ugnarna till dess det blev för mörkt; sedan
över spinkbryggan, mellan tegelupplagen,
rälsspåren, ut i blötan, förbi lertaget, hem
till baracken.
10
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
