Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Eyvind Johnson: Tidig upplevelse. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TIDIG UPPLEVELSE
Nu kom en rädsla som jag inte kunde
erkänna. Jag försökte lura mig undan den
på många sätt, med många små knep. Jag
satte fotogenlampan längst borta vid fönstret,
för att det inte skulle bli några skuggor
bakom den och för att den skulle lysa en liten
bit ut i mörkret. Jag tände upp en stor eld,
rörde ihop en kornmjölssmet, satte trefoten
på elden och gräddade slobbor, tunna
pannkakor. Lukten gjorde mig hungrig, jag åt en
slobba varm, men sedan kunde jag inte få
ner mer. Lägga mig vågade jag inte. Jag sade
mig själv, att jag inte var trött och att det
var onödigt att lägga sig nu. Jag försökte
läsa i luntan på bordet: läste om och om
igen, men blicken halkade över bokstäverna
utan att förstå dem. Jag började gå fram och
tillbaka ända till dess jag upptäckte min egen
skugga, som dansade runt väggarna, reste sig
upp mot taket, slank in i britsarnas mörker,
försvann, kom igen, och ibland fick jag två
skuggor som möttes, flöt in i varandra,
smalnade, tunnades ut, när jag kom mittemellan
elden och lampan, och då stannade jag ett
litet tag där, stod och lyssnade. Jag försökte
också tala högt till mig själv.
— Du ska inte stanna här, sade jag. Här
ska du inte stanna. Lampan ryker. Du måste
lägga mer på elden.
Jag kom inte längre. Det fanns inga fler
ord att hitta på. Orden saknade mening: själva
talet skulle tappat sin styrsel om det velat
nå längre och uttrycka annat. Det fanns inget
annat än rädsla att uttrycka, inga andra
känslor, inga tankar. När jag nästa gång
öppnade munnen sade jag:
— Du ska inte stanna här.
Jag viskade det, stod alldeles stilla och
viskade det. Nu flydde jag också för min
egen röst. Jag var inkörcj i tystnadens vrå,
i orörlighetens vrå, varje ljud och varje
rörelse som kom från mig själv uttryckte
inget annat än rädsla, och själva den gest, det
ord som ville köra undan skuggorna och
rädslan födde nya skuggor och ny skrämsel.
Och ändå kunde jag inte fixera vad jag var
rädd för. Att någon skulle komma och knipa
fingrarna om min strupe. Att något skulle ta
i mig. Rädslan för att bli riktigt rädd. Allt
var obestämt, ovisst, och jag försökte inte
mer att komma ur skräcken; i stället sjönk
jag ner i den, in i den, som om det varit enda
utvägen att skydda mig; ansträngningen att
komma ur den skulle varit för stor, jag skulle
brustit. Jag hade inga böner att be därför att
böner var ord utan innehåll, ord som
snubblade ut i mörkret och rotade omkring i det
ovissa. Jag kunde inte rikta mig till någon
bestämd människa helt enkelt därför att jag
inte kände någon som jag kunnat lita på och
som skulle hört mig; och begreppet gud,
ande, var alltför nära förbundet med själva
skräcken, orden Gud eller Jesus låg alltför
nära begreppen Satan och Helvetet, de fanns
där i samma halvtvivel, samma halvtro. Jag
hade sett människor, som ropade på Gud, dö
vid ett par timmerkatastrofer några månader
tidigare. Jag hade sett en människa drunkna
med ett bubblande: ”För fan, pojkar!” Det
var ord. Jag hade sprungit över lossnande
timmerbråtar, hoppat undan ett tåg i sista
sekunden, känt isen brista under mig. Allt
detta var yttre upplevelser som inte förde
med sig annat än omedelbar livrädsla och det
fanns inga märken efter dem. Minnet av dem
kunde användas vid skryt: att döden snuddat
vid ens person, att man inte var så ringa,
heller, eftersom man varit i fara. Men i denna
absoluta ensamhet, inklämd mellan
skrämmande ord och skuggor, betydde sådana
upplevelser ingenting. Äventyret var inte
väsentligt. Det hörde möjligen till den värld man
strävade mot: det var ljusa skräckminnen, som
man kunde vira ord omkring, klä ut sig i och
pråla med — när man hittade någon att
pråla inför. Gråta kunde jag inte heller.
11
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
