Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Eyvind Johnson: Tidig upplevelse. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TIDIG UPPLEVELSE
litet det var. Jag tömde långsamt, och de
små potatisarna hade svårt för att komma ur
säcken, men de få stora rullade ut för fort
och uppgick i den andra potatishögen utan
att man såg den bli större. Nu skulle jag gå
upp i baracken och äta och sedan återvända
ut i ingentinget.
Då kom denna oerhörda upplevelse: att
frun talade till mig, ropade på mig. Hon stod
i köksdörren, och jag hann se hela hennes
gestalt innan jag slog ner ögonen. Hon måste
fråga mig två gånger, kanske flera: om jag
ville vara snäll och komma in i köket. Jag
släppte säcken, den föll till marken bakom
mig, och jag tittade på mina händer. De var
jordiga och blåfrusna, naglarna var
brunsvarta. Jag kunde inte svara, bara nickade
och följde efter henne in. I dörren ville jag
vända. Jag vet inte om jag visade det, men
hon fattade det i alla fall. Hon log mot mig,
jag såg hennes mun och haka, och hon pekade
mot bordet. På den rutiga vaxduken stod en
tallrik med någonting på, jag såg bröd och
smör och ett stort glas mjölk. Hon måste säga
åt mig igen. En av pigorna, hon som lagade
maten, log också mot mig, och henne vågade
jag se i ansiktet: det var ett runt, stort, mjukt
ansikte, och hon var mjölig på ena kinden.
— Ät nu bara! sade hon.
Den andra pigan sade ingenting, hon var
mycket ung, men hon tittade på mig som på
en yngre lekkamrat, det var kanske hennes
sätt att le. Jag rodnade för varje tanke jag
fick: att de talat om mig, att de tänkt på mig,
att de sett mig genom fönstret, sett säcken,
sett hur lätt den var och hur långsamt jag
tömde den. Och när jag satt vid bordet med
mössan i knät och den ena foten på den
andra, mellangärdet hopdraget och knäna
hoptryckta var det som om jag befunnit mig
framför ett oöverstigligt hinder och ändå inte
kunde eller ville vända. Här var varmt och
ljust; allt omkring mig var ljust. Den stora
biffen var för ren för mig. Och bakom mig
fanns frun och pigorna, med sina ljusa
dräkter, sin ljusa, lätta tystnad. Jag tappade
en brödskiva på golvet och grep efter den;
men jag vågade inte ta upp den och inte
heller sparka undan den. Jag rodnade igen
och hörde fruns röst:
— Se så, ät nu, maten blir ju alldeles
kall!
Och det var en befallning, ett stöd. Jag åt
och kände att det var gott, det hade velat
stanna länge i min mun, men jag sväljde fort
och i stora stycken för att komma undan. Jag
drack mjölken så hastigt att den pressades
ur den överfyllda munnen genom mungiporna
och droppade ner på bröstet. Sedan satt jag
där, kanske en minut. Jag ville stiga upp,
men måste samla mig, försöka tänka. Bakom
mig hörde jag fruns röst:
— Vill du ha en kopp kaffe också?
Men då kunde jag inte längre. Jag steg
upp och såg ingen, men jag bockade åt något
håll och sade tack och nej tack och tack
igen; eller ville säga det. Jag snubblade förbi
de vita förklädena och mina steg var som råa
skrik i dén ljusa kökstystnaden. Ute i farstun
blev jag säkrare i gången, men ute på
gården, med fönstrets öga bakom mig, glömde
jag potatissäcken. Jag hade en tanke: att jag
borde tagit henne i hand och sett in i hennes
ögon, rört vid henne. Denna enda gång. Jag
gick en bit innan jag vände och hämtade
säcken. Jag tittade inte mot köksfönstret. Men
nu när oron löstes upp och försvann kom
glädjen. Jag gick med långa steg över det
väldiga potatislandet och kände blåsten mot
mitt ansikte.
Blåsten var min vän nu, ett vittne till den
förändring som skett i världen. Den drev
fortfarande pappersflag, tryckta strimlor och
lappar, över vägarna, gärdena och
potatislandet ner mot älven. Ansikten dansade förbi,
bistra krigaransikten, pinade invalidansikten,
13
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
