Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Eyvind Johnson: Tidig upplevelse. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EYVIND JOHNSON
kors, fanor, vapen, trupprevyer, serier av
rykande kanoner; och där var annonser om
att nu bör man köpa i rätt tid, snart är lagret
slut, vem vet när Någon i Någonstans får
in ett nytt lager. Jag böjde mig framåt
och läste ett ord som blåsten sopade förbi.
Mikaelifest, logen Snöripan av I. O. G. T. med
tal av folkskollärare X., deklamation av
fröken P., och en fredspjäs spelad av
Amatörerna. Efteråt bal. Och jag böjde mig ner
över andra, fläckiga budskap, som bars förbi
på blåstens löpande band. Om någon som
fötts, om någon som dött — och då tänkte
jag på mina egna, dit jag inte kunde fara
men dit jag kanske ville. Det var kanhända
en frostvind som frös ner allt i sin väg, men
den var min vän och där den for fram
öppnades en bred väg. Jag lyfte ansiktet mot
en himmel, där ingen gud fanns, och var glad
över allt som skedde: över att jag hittade
stenar och glasbitar i stället för potatis, över
att det fanns människor jag kunde tala med
om jag ville, och över att den klibbiga jorden
under mig hårdnade.
Då kom en man fram mellan tegeltravarna
långt borta, stod en stund på vägen och
närmade sig sedan över gärdena. Han hade
ben-lindor och hatt med fjäder i, det var
disponenten. Och då var det som om jag åter
pressats ner mot jorden, mot en tom
potatissäck och ett meningslöst sökande. Jag frös,
jag kände blåsten på ett annat sätt och kunde
inte gömma undan denna stunds overksamhet.
Jag vände ryggen till och väntade.
Disponenten lade handen på min axel. Han
sade någonting om att det var blåsigt här ute.
Jag uppfattade knappast hans ord men kände
något som kanske var vrede, i varje fall
misstro. Doften av hans cigarr drog med sig stora
sjok av sommarns minnen: det isande rasslet
från hans skrivmaskin, den torkade lerans
gnissel mot matarbordet, slamret från
ler-blandaren, tegelslagningsmaskinernas
meka
niska klipp-klapp, tegelsorteringens fasor
(utslitna handläder, blodiga fingrar, nervernas
rysningar mot tegelstenarnas bredsidor,
dammet, tröttheten), den olidliga hettan från
nyöppnade ugnar, den flåsande
spinkkör-ningen, tio—elvatimmarsskiftens hopplöshet
— och det gula bordet på vars yttersta kant
lördagsavlöningen låg som ett prov på hur
småpengar kunde se ut. — Men jag måste
vända mitt huvud mot honom. Han log mot
mig. Han hade vänliga blå ögon, det var
onaturligt. Egentligen borde han vara här för
att ta tillbaka det hans unga fru gett mig —
ett leende — men det gjorde han inte: vinden
hade förvandlat honom när den blåste honom
hit. Det var en underlig dag som kanske inte
fanns.
— Du fryser, sade han, och fast det bara
var en halv sanning kunde jag inte säga
emot. Det finns väl ingenting kvar här? sade
han och pekade på säcken med sin käpp.
Och då tänkte jag: ”Nu ger han mig en
krona om dan i stället för en och femti.” Och
han log mot mig igen:
— Så här är det varje höst, alltid någon
som går kvar. De brukar stanna till Mikaeli.
Sedan såg det ut som om han inte hade
mer att säga. Han tittade upp i luften —
fortfarande med handen kvar på min axel — och
nu tyckte jag att han tog ifrån mig min rätt att
titta uppåt; men jag sneglade ändå en smula
för att se om jag kunde se samma moln,
samma rymd. Då log han mot mig igen:
— Du kan stanna till lördag. Sen kan du
resa hem. Du förstår, det finns inget mer att
göra här.
Jag kunde ingenting säga. Men jag såg
upp i hans ansikte. Då började han fråga,
små, försiktiga, vänliga frågor. Han kom på
den idén att fråga mig vart jag skulle resa,
och jag svarade, att — ja, det visste jag inte.
Och han frågade var jag varit förut. Det var
som om tegelbruket självt frågat, ett snällt,
14
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
