Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Eyvind Johnson: Tidig upplevelse. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TIDIG UPPLEVELSE
gammalt tegelbruk som nu i höstblåsten
vilade ut från sin sommarondska. Och jag
svarade det, fast mina ord inte nådde något
öra: att jag rest bort från ett ställe där jag
inte kunde vara och att jag ville till ett ställe
där jag inte kunde stanna, men att jag kanske
skulle resa till just det stället ändå, bara för
att ha ett mål, bara för att visa att jag inte
var en person utan mål men en nästan vuxen
människa som precis visste vart den skulle ta
vägen. Tegelbruket förstod mig och smällde
med sina fönsterluckor men. disponenten
skakade på huvudet och stack ner sin käpp
i jorden.
— Ja ja, sade han, om du vill får du ju
stanna här till efter Mikaeli också. Du kunde
ju till exempel. .. Och han funderade på
saken. Han kom inte till något resultat. Nå ja,
åtminstone en vecka efter Mikaeli kan du
stanna, sade han. Alltid finns väl någonting
att göra. Småplock oppe i bruket. Och så
kunde du bära in ved i köket.
Han var vänlig mot mig, hans ja ja var
olidlig vänlighet; och när jag såg honom
gå bort över gärdena visste jag, att jag inte
kunde stanna.
Och då växte lusten inom mig att utföra
en handling. En jord- och potatishandling,
som visade mitt värde som nyttovarelse. Jag
sökte potatis efter ett nyare, effektivare system
än förr och började längst uppe vid vägen
i bortersta hörnet, spände blicken, rotade i
jorden med grävet och tog vara på allt som
kunde gälla för potatis, till och med de
svartnade, gamla knölar som grävdes ner i våras,
utgrodda, svampiga och fulla av vatten. Jag
fick en ny känsla för denna potatisåker, nu
när jag skulle skiljas från den, och den blev
mitt land och jag blev ett led i en släkt som
under generationer plockat upp andras
spillpotatis med blåfrusna händer för att ge
stadga åt julgrisarnas fläsk. Ryggen värkte,
ögonen rann av ansträngningen och blåsten,
men jag hittade potatis djupt nere i jorden
och ute på dikeskanten i det gråa gräset och
nere i dikena. All lekfullhet i arbetet var
borta, nu var det allvarligt och meningsfullt:
potatishögen på golvet i tvättstugan skulle
bli ett monument över min gärning här, mitt
korta minne som grisarna skulle äta upp,
men som hennes blick kanske dessförinnan
skulle snudda vid. Först nere vid älven
stannade jag och tittade ut över den svarta
vattenryggen. Och då hade jag en underlig
aftonkänsla: en blandning av glädje och ångest.
Potatissäcken var tung, men nere vid stranden
var det skumt. Jag såg upp mot den rymd,
disponenten nu var delägare i,
tegelbruks-rymden, men medan blicken försökte haka sig
fast i ljuset där uppe blev jag själv kvar
nere på det mörknande potatislandet, och nu
fanns det ingen möjlighet att komma undan
— ingen! Säckens tyngd gav mig själv värde
när jag gick över gärdena, men jag hade
mörkret i hälarna. Jag stjälpte ut potatisen
på golvet, och när jag vred på ljus såg jag
att det inte gjorde så mycket till högen ändå.
Men jag tänkte: ”Varför har man inte
elektriskt i baracken!” Det var med ens ett krav,
något jag skulle hämnas när jag blev äldre:
man drog undan ljuset för mig för att själv
vräka sig i det. Potatisen och bykgrytan och
grisarna och hönsen och ostarna i källarn
och det gula, tomma bordet på kontoret hade
elektriskt ljus, som inte användes nu, men
i baracken, där jag bodde, fanns inget, därför
att den låg för långt borta. Det fanns så
mycket elektriskt ljus i världen, i städerna
flödade det över åt alla kanter till ingen
nytta, till och med döda ting i butiksfönster
låg och lät ljuset sila över sig bara för att
slösa bort så mycket som möjligt — och här
stod jag, här gick jag i mörker, som gjorde
mig rädd och liten mot min vilja.
Jag kom hem till baracken och trevade mig
uppför trappan. Ingen ved inne; jag måste
15
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
