Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Eyvind Johnson: Tidig upplevelse. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EYVIND JOHNSON
hämta ved för att kunna se och laga mat. Och
när det var gjort måste jag tvätta mig om
händerna och i ansiktet, tvätta leran och
svett-klibbet ur håret. Och sedan hade jag fyra
kilometer till handelsboden framför mig. Det
låg en frestande möjlighet åt annat håll: gå
ner till disponentens och säga hur det var;
men det skulle förringat mitt värde,
potatislandets nyttovärde.
Landsvägen var gropig och nerkörd. Ibland
följde den älven, ibland drog den sig upp
mot skogen och vattenbruset övergick i suset
från träden. Jag var rädd hela vägen. Inte
rädd för spöken, åtminstone inte i början,
men någon människa kunde komma och
sträcka ut handen mot mig; först sedan, när
jag gått en stund och tegelbruket låg långt
bakom mig, började jag tänka på de döda.
Ängesten kom i ryck, som vindkast: dagens
minnen var små, bräckliga murar som ställdes
upp mot den, raserades och ställdes upp igen.
Jag svettades och försökte le, jag försökte till
och med att vissla. Och jag tänkte på henne,
hennes röst, hennes rygg, hennes mjuka, lätta
gång. På att hon velat ta mig i handen, på
det stilla köket, där man skulle kunna sitta
långa stunder och fundera på allt möjligt —
bara man fick sitta där ensam och inte pressas
ihop av fruktan att förstöra stillheten med att
tappa smörgåsar i golvet och känna en
tacksamhet som trots allt var en pina. Men så
kom de döda tillbaka. Nu, när inte
tegelbrukets fysiska fara nådde mig, kom de
döda, som jag hört så många historier om.
Det fanns ingen gud, kanske ingen djävul
heller, ingen blek spökhimmel, inget helvete
under jorden. Men de döda fanns. Där någon
hängt sig levde minnet kvar i trädet, hans sista
rosslande upprepades ständigt och ständigt
av blåsten från år till år, och där någon
drunknat svävade alltid skriket över vattnet
och lösgjordes på nytt och på nytt av mörkret
och bruset: så var de döda. Och året förut,
när jag följde järnvägen mellan två stationer
sent en kväll kom jag till en kurva, där en
man blivit överkörd: en luffare som lagt
huvudet på rälsen och väntat. Jag såg honom:
han gick framför mig och hade inget huvud.
De döda var så starka, att man inte hade
någon kraft mot dem, och ändå fanns de
inte mer, spöken fanns inte, men man kunde
ändå inte vräka dem ur vägen: de levde
upp inne i ens eget bröst och i ens eget
huvud. Svetten bröt fram, hjärtat bultade,
och jag ville springa men snavade och
måste gå försiktigare. Jag drev över från
det ena hjulspåret till det andra men höll mig
mellan dem som om de kunnat skydda mig —
ända till dess jag kom ihåg en historia någon
berättat: att när han kommer, då håller han
sig mitt i vägen. Jag kunde inte tro på någon
han, men jag steg ur vägens mitt och höll
mig utanför hjulspåren; och jag kunde inte
tro något alls om spöken, men jag kände
efter i fickan och hittade fällkniven, som var
av stål. Och när jag kom ut ur skogen och
vägen löpte mellan stora gärden och åkrar
tog vinden i hårdare. Då kom jag att tänka
på virvelvindarna, som ger små barn engelska
sjukan och fulla människor dille: man vrids
i spiral och rätas ut igen och är inte längre
sig själv. Jag kunde inte tro på detta heller,
det var prat, men jag tänkte ändå på
virvelvindarna och hukade ner mig för vindkasten.
Så var vägen dit.
Man hade stängt handelsboden när jag kom
fram, och jag måste gå köksvägen in.
Handlarns satt och åt. Det var en familj på fyra
runda och ganska slöa människor och en ung
mager piga. Handlarn själv lyfte sina trötta
ögonlock så pass att han såg mig och
öppnade sin mun så pass att han kunde brumma
en fråga, frun brydde sig inte ens om att titta,
men barnen, den tjocka pojken och den
tjocka flickan, glodde. Flickan var ungefär
i min ålder, jag kände mig blyg och fientlig
16
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
