Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Eyvind Johnson: Tidig upplevelse. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EYVIND JOHNSON
grusiga gården innan jag vände. Jag såg upp
mot köksfönstret. Pigan stod där nu och drog
ner rullgardinen. Hennes skugga stannade
kvar ett ögonblick, bredde sedan ut sig, täckte
fönstret och tunnades när hon gick mot
lampan och försvann.
Där ute i blåsten, med handelsbodens
lockande och oroande upplevelse bakom mig
och landsvägens blåsiga
fyrakilometersmör-ker framför mig, kände jag åter hur ensam
jag var. Det var inte barackens instängda,
regnomspunna ensamhet utan en vidare,
oformligare och mera hotande ensamhet, en
skyddslöshet där det inte ens fanns en vrå att
krypa undan i, en vägg att trycka ryggen mot,
en dörr att stänga: ingen värme, inget ljus.
Nu hade jag blåsten emot mig, och det var
på något sätt bättre. Paketet bar jag under
ena armen, fotogenflaskan under andra. Och
jag tänkte: ”Här går jag och bär mat och
ljus, värme och ljus, som krasar och kluckar.”
Mot hjärtsidan av bröstet kände jag de
knö-liga karamellernas tryck. Jag ställde
försiktigt ner flaskan på vägen och stoppade en
karamell i munnen, och när den knastrade
mellan tänderna var det som om jag hämnats
på handlarn för att han visat mig sina trötta
ögonlock. Jag stannade titt-tätt och stoppade
en ny karamell i munnen. Till slut smakade
det ingenting, det var sötsurklibbigt och
klistrade samman läpparna, och jag skulle
velat ha en mun vatten. Jag tänkte på all den
choklad jag sett men inte ätit — och med ens
kom det för mig; ”Jag borde köpt en ask
cigarretter av henne. Lagt karamellerna på
disken och sagt, att nej tack, karameller
använde jag inte, men om hon ville vara snäll
och ge mig en ask Fennia, eller Armiro, jag
ville just ha mig en god rök, och så kunde
hon kanske på samma gång väga upp ett
hekto matsnus, av det grova, ifall jag nu ville
ta mig en pris mens jag gick där vid bruket
och skötte mina sysslor med det ena och det
andra ...” Men denna tanke blev genast så
ömklig; mitt mod sjönk, jag var åter ensam
med mig själv och avklädd allt skryt. Hon
kanske skulle frågat om jag var femton år,
och handlarn, som var frireligiös, skulle rest
sig och sagt, att nej, min gosse, till barn
säljer vi varken cigarretter eller snus, och
då... Jag blundade av skam i mörkret.
Jag spottade ut karamellen och stannade. Jag
skulle velat göra det omöjliga: vända
tillbaka. Men med ens tyckte jag att det var
lättare att gå framåt, mot baracken, gå mig
trött och övervinna rädslan med min trötthet.
Och jag gick igen och försökte tänka på
andra saker än skogen och älven, tänka på
alla möjliga saker, räkna till hundra, minnas
ansikten som vänts mot mig, röster som varit
vänliga. Jag kom en bit framåt. Blåsten ven
hårdare när jag passerade telefonstolparna
och fick mig att tänka på den stora hissen
i tegelbruket — och då mindes jag alldeles
tydligt gubben som gick där uppe och
sorterade tegelrör. I mitt medvetande fanns han
ännu kvar där uppe. Det föll mig inte in att
han kunde ha en stuga att gå till, att han
bodde någonstans, nej, han var en klo i
tegelbrukets mörker, ett par ögon som sökte mig
överallt där jag gömde mig undan. Återigen
var det svårt att gå, jag måste pressa mig
fram steg för steg genom min egen rädsla,
och det fanns inget minne av glädje och
godhet som kunde hjälpa mig: vägen var verklig,
skogen, älven, tegelbruket, jag själv var
verklighet mot vilken allt annat som hänt mig
eller som jag hoppats på var oväsentligt.
Dagens minnen: potatislandet, disponentens
kök, handelsboden, flickan ute i butiken,
karamellerna, ja, till och med den bit jag
redan gått hade ingen betydelse; det var
just nu som var verkligt, och jag förnam
detta så starkt, att jag knappast kunde bära
det. Ensamheten hade ingen vidd längre, jag
var innesluten i denna sekunds ångest, och
18
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
