- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Sommarnummer juni 1934 Årg. 3 Nr 6 /
32

(1932-1999) [MARC]
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Harry Martinson: Sommarbrev

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

HARRY MARTINSON

och öron. Vi kallade det för Moskitslottet.
Med var sin trasa för mun och näsa trängde
vi oss in i snårskogen. Den upptog hela ön,
och ön var stor som en holme i sjön Bolmen.
Den fabelaktiga mängden av moskiter och
knott dånade som ett fysiskt plågsamt men
oerhört melodiskt orgelspel i valven.

Vi skyndade oss. Vi plockade våra
svagg-säckar fulla med de gula frukterna sedan vi
smakat på var sin. De voro härliga. Svagt
syrliga i sitt sötsaftiga kött, tunna i skalen.
Vi plockade som galningar. Moskiterna sutto
på oss i millioner, på varje fläck stor som
ett ögonlock hade, vi säkert sju. När
svag-garna voro fulla rusade vi, så fort vi hunno
för tornar och piggar, under jämmer och
kvidan ut ur snåret: som tjuvhumlor ur en
bikupa. Vi voro halvt tokiga av klåda och
gåvo oss av svärjande och rasande. Vi sågo
på varandra och öste ur oss ett skandinaviskt
språks alla kraftresurser och hatord. Vi voro
fruktansvärt svullna i ansiktet och på
händerna och liknade uppsvällda dårar.

Moskitslottet avtecknade sig svart som
lakrits i skymningen. Efter en halvtimme var
det natt. Vi vadade plumsande fram i ett
kärr. Luften var här nästan fri från moskiter.
Efter ett par timmar nådde vi torr mark och
kommo in i snårskogen. Här röjde vi undan,
tände eld, letade upp vatten, smorde oss med
en kryddsalva som Gustav från Ryssby hade
och som lindrade. Så kokte vi matevatten
igen och åto ett tjog äpplen per man.

När vi vaknade dagen efter levde vi och
mådde bra. De voro alltså inte giftiga. — Jag
minns att jag fram på natten rycktes ur
slummern och stirrade in i en blinkstjärna rakt
upp: Tänk om dom vore giftiga! Och vid
tanken därpå blev jag så blek att jag sken.

Utanför fönstret lyser sävstaholm som ett
enda doftande blomlödder ur jorden.
Träsk-apelns antipod: odlad apel på östra
halvklotet. Tusen bin resa av och an över hennes

blomkupa som mänskor kring en planet. En
spillkråkas höga, gälla kirri-kirri-kirri skär
in från skogen. Man föres över till
fåglarna. Hon är härold och väckare, den
fågeln. Det rycker i larv och vaknas i
rävkula då hon tar ronden över gläntorna
och gråbergen. Hon syns längst och hörs
längst i skogen. Kolsvart kommer hon ur
morgonrodnad och aftonrodnad, skrikande
som ett snälltåg, snabb och gäll som en
depeschfågel åt häxor. Hon bor med
förkärlek i höga aspar (annars tall) där hon med
näbbens svarta spik hackar ut en ficka åt
äggen. Ingen klättrar gärna dit upp; hon
bygger högt i svåråtkomliga stamtoppar. Hon
är en fågel avsedd att ses från marken. I sin
svarta, självbelåtet tjutande hysteri högt över
alla toppar meddelar hon gång på gång utan
att tröttna hela skogens sensibla och nervrika
saga. Hon är högspänningsfågeln och
symboliskt nog fann jag henne en gång död
nedanför en kraftledning. Näst göken och
gråsparven och kråkfåglarna känna vi henne
bäst. Hon och göken höras och uppfattas
av hela människokollektivet i Skandinavien.
Deras trumpeter kalla oss alla till lyhörd
anammelse och livslystring.

I Guyana och kring Amazonfloden ropar
en annan fågel. I sällsynta fall kan man få
se den salubjudas av kreolska fågelskojare
i Demerara. Sjömän försöka bärga hem den,
men väl till sjöss dör den nästan alltid. Det
är arapongan eller klockfågeln. I djunglerna
vid Rio Purus svarar den på vrålapornas
körer genom att ge ljud likt en volymrik
klocka av glas. Klangen är förunderligt ren
och hörs i klara aftnar flera mil.

Spillkråkan, Nordens araponga, stimulerar
oss till strövtåg i skogarna. Farväl då, vi
mötas alltså där. Vägen är månggrenad. Gå
rakt mot solen, tills du kommer till din egen
glädjes plötsligt upprusande källsprång. Där
är vandringarnas mål.

32

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Thu Aug 21 00:07:07 2025 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/blm/1934-6/0034.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free