Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nils Bohman: ”Hur hette dina hjältar, säg? Det är om namn jag frågar.” Enquête - Gösta Gustaf-Janson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HUR HETTE DINA HJÄLTAR, SÄG?
pojke i färd med att uppfinna öknamn åt
någon lärare: namnet behöver inte beteckna
något känt begrepp, det kan bara vara en
godtycklig ljudkombination, men det måste träffa
prick. Det får gärna vara som en surrealistisk
dikt — det är nog med att det väcker
föreställningar, som endast vagt anas av det
undermedvetna, bara det instinktivt accepteras. Jag
hade i skolan en lärare, som åtnjöt binamnet
Trögis, och fastän namnet inte betecknar
någon bestämd företeelse eller egenskap, var
det likväl genialiskt — det presenterade de
mest påfallande sidorna hos mannens
personlighet i ett nötskal. På liknande sätt måste
det vara med de namn, som en författare ger
åt sina figurer. Namn och gestalt måste höra
ihop som hand och handske.
För övrigt: borde det inte generellt vara
så, att man även i levande livet döptes om,
när man nått den ålder, då personligheten
utvecklats till full klarhet. Det finns folk,
som kommit underfund med att deras
dopnamn inte räckt till för att uttrycka deras
jag: då ha de tagit sig ett namn till.
Atter-bom, som excellerade i romantisk fabulering,
skaffade sig sålunda till de hederliga
förnamnen Per och Daniel det mera romantiska
Amadeus, eftersom han förmodligen tyckte,
att de som läste hans poesi, inte borde känna
sig alldeles bortkomna, när de fingo reda på
vem han själv var. Moa Martinson har gjort
likadant (se hennes svar på rundfrågan!).
Och deras exempel är efterföljansvärt. Hur
många svårigheter skulle inte undanröjas, om
man småningom fick ett extranamn, som
verkligen täckte personligheten. Som det nu är,
måste man ofta ödsla lång tid på att
detek-tiviskt utforska, vad det gömmer sig för
karaktär bakom ett namn. Vad tidningsmän
beträffar kunde de ju använda sina
pseudonymer även i det dagliga umgänget, ty en
pseudonym säger ofta mer om en människa
än hennes riktiga namn. Sålunda anser jag,
att min favoritpseudonym — Nikolaus
Bru-senbaum — säger betydligt mer om mig
själv än det färglösa Nils Bohman. Jag
hänvisar till dem som känner mig. Låt oss skaffa
oss alias! Låt oss lägga an på större
sanningsenlighet i våra namn!
Ännu så länge gäller den parollen bara
i diktens värld — för romanfigurerna. Och
hur författarna bära sig åt, när de söka
komma den sanningen på spåren, skall det
följande lämna en föreställning om. En
rundfråga om hur en författare går till väga vid
namnbestyren, har tillställts några kända
svenska romanförfattare, och svaren följa här
nedan till vägledning för dem, som av det
hittills sagda stämts till eftertanke.
GÖSTA GUSTAF-JANSON:
Hur jag hittar på mina namn?
Den som ställt denna fråga till mig är
avritad i en av mina romaner, och jag kallar
honom Karlsson. Karlsson är
romanskribentens nödfallsutväg, när det gäller namn. Man
sitter i timmar och funderar på Skrajlert,
Plankelin och Quarthén, och så blir det
Karlsson . . . Just i detta speciella fall var
det mig omöjligt att utfundera ett namn, som
tillnärmelsevis täckte min modells pompösa
personlighet. Jag tog Karlsson i ren
desperation.
Men samtliga figurer i en roman kan ju
inte ha så desperata namn. De måste heta
allt möjligt olika, och att hitta på de där
namnen hör till det mest prövande som finns.
Det är inte bara svårt, det är också ytterst
riskabelt. En figur med galet namn går
omkring med huvet under armen genom en hel
roman. Man kan göra honom totalt omöjlig
genom att kalla honom någonting som inte
passar. Varenda sak han säger, slår slint, och
det han gör är alldeles tokigt, därför att han
heter fel.
55
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
