Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nils Bohman: ”Hur hette dina hjältar, säg? Det är om namn jag frågar.” Enquête - Gösta Gustaf-Janson - Harry Martinson - Moa Martinson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NILS BOHMAN
I ett av mina alster hade jag en hjälte,
som jag kallade Justus Lundström. Det var
en frodig, robust och gladlynt frisör, som det
gick väi i händer, och som med tiden
lyckligen förenades med den välbärgade
speceri-handlaränka han älskade. Så tyckte jag
emellertid, att hans namn var litet för banalt
och ändrade det till Roland Hjelmerfors.
Men när jag då läste igenom min historia,
visade det sig, att jag måste företaga en del
retuscheringar. Det nya namnet fordrade
naturnödvändigt och ofrånkomligt att hjälten
var en talangfull men misskänd skulptör,
som sköt sig av olycklig kärlek till dottern
till en vigilant brasiliansk bankir i dennes
andra gifte med en okultistisk, rysk-armenisk
grevinna. Förändringarna kostade mig
givetvis inte alltför stor möda, men man förstår
i alla fall vad ett namn kan betyda.
Hur jag själv bär mig åt för att finna dessa
namn är ett kinkigt spörsmål. För tillfället
ställer jag fåfängt frågan till mig själv. Jag
har inget knep men önskar, att jag hade
något. Just nu håller jag nämligen på med
att döpa en rödhårig, kobent, obetydligt
läspande, något försagd och lätt
hypokond-risk extra amanuens vid ett hembygdsmuseum
i mellersta Sverige. Jag vore oerhört tacksam,
om någon ville stå till tjänst med ett namn,
som raskt och koncist karakteriserade
mannen. Själv söker jag förgäves sedan flera
dagar.
Inte skall jag väl behöva ta Karlsson?
HARRY MARTINSON:
Elisabet Borg kallar jag en kvinna om
vilken jag diktat femtio manuskriptsidor. En
gång i framtiden kommer hon att bli en bok.
Hon är högväxt. Jag lade valörörat till
högväxta namn. Då föll det mig in att hon skulle
heta Elisabet. Det innebär också att hon är
en kvinna med tysta, mörkt levande passioner.
Valörkänslan säger mig det. En som heter
Elisabet och är högväxt är enligt min valör
ingen ryckig och lynnig typ. Hennes
efternamn Borg betecknar melankoli. Det
betecknar också en väsentlig klangbotten och ett
djupt medvetande om detta något som heter
öde. Hon har ingen jungfru, är fattig och
syr ofta om klänningar av gammal sammet,
en mörkröd, en svart och en mörkt blå, men
aldrig någon ljusgrön; det vore ett fuskande
i något till det obestämt blonda gränsande,
både vad beträffar tyger, lynne och öden.
Varför är det så? Varför synes mig valören
i detta fall sådan? Själv vet jag inte. Jag vet
bara att jag inte på en enda punkt får slarva
med valören, när det gäller Elisabet Borg.
Författarens största ansvar är att vara sann
mot den gestalt som skildras. Att vara sann
är också att ömsint välja bland de tusen
namnord som vår värld äger. I verkligheten
omkring oss äro ju dessa namn alltid givna
åt fel personer — eftersom människorna få
sina namn så gott som redan vid födelsen,
det vill säga innan vars och ens verkliga
ödesbild och verkliga människa börjat få
form som konkret och abstrakt gestalt,
paradox och skapelse.
MOA MARTINSON:
När man behöver ett namn till den tragiska
figuren i en allmogeskildring finns inget att
välja på, det finns bara ett! Jan. Han må
heta vad som helst i efternamn, heter han
bara Jan i förnamn så kan han bära upp alla
de egenskaper som tillkommer grubblaren,
den misslyckade prästen, eller uppfinnaren,
den intelligente eller ädelmodige och
generöse arbetaren.
Det ligger en kultur över det enkla, mörkt
klingande namnet, som ej går att definiera.
I regel är det ju människan själv som
präglar det namn, som givits henne, men det
56
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
