Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ragnar Svanström: Efterkrigstidens drama - Anmälda böcker - Harold Nicolson, Curzon: The Last Phase
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EFTERKRIGSTIDENS DRAMA
Harold Nicolson: Curzon: The Last Phase. Constable. London 1934. 18 s.
Recenserad av RAGNAR SVANSTRÖM
Harold Nicolson börjar sin nya bok, den
med spänning emotsedda studien över
efterkrigstidens internationella politik, med en
praktfull presentation av den man, som han
ställt i centrum för sin skildring, lord Curzon.
Det hade fallit på Curzons lott att i överhuset
den 18 november 1918 framlägga regeringens
förslag om att parlamentet till kronan skulle
framföra sina lyckönskningar med anledning
av de allierades seger. När han denna
historiska novembereftermiddag tog till orda i
överhusets halvdunkel, så talade han, säger
Nicolson, med värdighet snarare än med
triumf. ”Hans röst var anpassad efter den
all-varstyngda tacksägelsens tonläge. De föraktets
och arrogansens strängar, som så ofta
vibrerade med aggressiv dissonans i hans efter
klassiska mönster formade anföranden, voro
icke märkbara. I stället anslog han en nästan
religiös känslas strängar, vilka då och då
fingo klinga ut i en gudstjänsts andaktsfulla
stillhet. Till och med hans dialekt, denna
egendomliga blandning med inslag från
Derbyshire och Eton, blev mindre
utpräglad . . . Han tillät sig inga gester. Hans breda,
vita händer lämnade ej bonjourens
sidenuppslag. Hans breda, orörliga axlar pekade i stel
högtidlighet ut åt höger och vänster ovanför
den ställning, som stödde hans skadade
ryggrad. Ögonblickets dramatiska intensitet var
alltför överväldigande till och med för hans
förmåga att dramatisera sig själv. Och när
han nådde slutet av sitt anförande, lyfte han
sitt romerska huvud och deklamerade med
stilla värme Hellaskörens första strofer:
The world’s great age begins anew,
the golden years return ...”
Detta är Harold Nicolson i en för honom
mycket typisk skriftställarpose. Han älskar
att ge bilder av detta slag, ögonblicksbilder,
där den visionella klarheten är det mest
frap-panta och det ivrigast eftersträvade, där
människans personlighet speglas i hennes rent
fysiska framträdande. För Nicolson högeligen
karakteristiskt är den utomordentliga
känslighet, varmed han inregistrerar personlighetens
verkan i dess yttre och ytliga kontakt med
omgivningen. Hans nästan fenomenala
sensibilitet på detta område, hans automatiska,
passionerade absorbering av intryck av detta
slag driver honom att vid sidan av den
psykiska analysen även ge de yttre aspekterna,
atmosfären kring en personlighet,
förnimmandet, sådant som vi erfara det med alla våra
sinnen, syn, hörsel och känsla. När det gäller
en samling av människor, så växer hans
framställning ut till dessa ljudfilmsliknande
genreskisser, som vi känna redan från hans tidigare
böcker. När det gäller en enstaka människa,
blir det dessa på en gång intimt närgångna
och objektivt granskande, på en gång mali-
64
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
