Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Marika Stiernstedt: Den kristna falangen - Anmälda böcker - Sven Stolpe, Den kristna falangen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN KRISTNA FALANGEN
väckande men aldrig intresselösa,
passionerade, affektridna, ambitiösa och odiskutabelt
begåvade unga författares böcker hittills.
Boken är tillägnad Manfred Björkquist
”med tacksamhet och beundran” och
presenterar sex förgrundsfigurer från det hos oss
i stort sett fullkomligt okända Frankrike, där
de andliga värdena äro de enda avgörande.
Några rader av Sven Stolpe förtjäna att här
citeras: ”Genom den olyckliga tyska
påverkan, som skämt stora delar av vår moderna
kultur”, skriver han, ”ha vi kommit att
övertaga även den tyska vulgäruppfattningen av
det franska kynnet från vilket vi i regel
utesluta egenskaper som allvar, manlig kraft och
stränghet.” Det är hårda ord men riktiga.
Jag vill kursivera ordet stränghet såsom det
bärande i satsen, en stränghet som torde ha
sin rot i katolsk uppfostrans krav på daglig
noggrann självprövning (examen de
con-science), samt självdisciplin på denna
ständiga prövnings grundval. Därmed elimineras
böjelsen till flykt in i behaglig
självförljugenhet och uppehälles den själens
renlighet som naturligtvis hör till ett sant religiöst
livs a och o. För franskt lynne ligger det
dessutom naturligt till att hellre välja
klarhet än oklarhet och, på det litterära området,
hellre intellektuellt distingera valörerna än
tillåta dem att svärmiskt sammanflyta. Den
sålunda speciellt franska varianten av kristen
inställning, om jag så får uttrycka mig, har
i Sven Stolpe i hans nu föreliggande bok
funnit en kongenial tolkare.
Sympati slår omedelbart emot läsaren
redan ur den första essayen, behandlande
Ernest Psichari, den store renegaten Ernest
Renans dotterson, vars omvändelse inom
katolska — eller varför inte bara skriva
kristna läger i Frankrike mottogs med både
förundran och jubel. På ett femtiotal sidor
har Sven Stolpe givit oss en utmärkt
psykologisk berättelse om denna enkla och ärliga
unga andes evolution. Psichari, uppfostrad
som sig borde utanför kyrkan, undfick
konfirmationens sakrament vid tjugunio års
ålder. ”Jag har förlorat mycket tid”, var hans
egen kommentar. Detta var 1913 och den
22 augusti 1914 stupade han vid fronten.
Han hörde till dem som offrades under krigets
första timmars vettlöst desperata aktioner,
och hans historia blev följaktligen aldrig mer
än ett brinnande, tvivlande och sökande ungt
väsens. Men man frågar sig knappast: Vad
skulle det sedan blivit av Psichari? Närmare
inställer sig tanken på talesättet om deras död
”som gudarna älska”. De som fingo se honom
stupad frapperades, står det, av hans lugna
ansiktsuttryck. Han hörde till dem som funnit,
inte lätt men avgjort, vägen till förklaring.
Mera fasetterad än Psichari och mindre
samlad som personlighet förefaller Jacques
Rivière, men inte mindre genomströmmad av
längtan efter inre oavhängighet och
fullkomlig sanningsenlighet. Den försåtliga
skrupelsjuka som ligger på lur efter dessa
ärlighetens martyrer har han dock inte gått fri.
Också här följer Sven Stolpe utredningen och
utvecklingen med säkert förstående. Sedan
åratal har han, enligt uppgift, sysselsatts av
tanken på dessa unga främmande kamrater,
och hans inträngande i ämnet vittnar också
om vunnen intimitet. Uppsatsen om Psichari,
den om Rivière, vars namn i några år var
knutet till den representativa litterära
tidskriften La Nouvelle Revue Fran^aise och
vars bortgång i de berörda kretsarna fick
karaktären av en sorts litterär landssorg (till
vilken kom en del överskattning), samt
uppsatsen om den unge hjälten Jacques d’Arnoux,
flygare under kriget, döende under nära fyra
års tid under ständig inre kamp till seger, äro
samlingens tre yppersta. ”Hans adelsmärke”,
skriver Stolpe om d’Arnoux, ”är hans
andliga eld — denna skimrande låga som från
Pascal förts vidare som av löpande fackel-
69
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
