Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Marika Stiernstedt: Den kristna falangen - Anmälda böcker - Sven Stolpe, Den kristna falangen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MARIKA STIERNSTEDT
bärare genom hela Frankrikes nyare
historia.” — ”Ädlare och starkare Guds stridsmän
än de bästa fransmännen har Västerlandet
aldrig frambragt”, sammanfattar han. ”Ung
mänsklighet kan icke nå högre.”
De tre övriga i boken avhandlade
personligheterna äro Henri Massis, den
inflytelserike katolske kritikern, stridsmannen för —
i korthet sagt — occidentens anda mot
Orientens; Charles du Bos, humanisten, estetikern,
den litteräre européen; samt den hos oss
sannolikt av samtliga sex mest kände,
romanförfattaren Frangois Mauriac.
Det är mycket nöjsamt och givande att i
kapitlet om Massis få tillfälle i dennes
sällskap konfronteras med andar av så varierande
tycke som Zola, vilken Massis vid aderton
års ålder ägnade en avhandling, typiskt nog
icke av egen drift utan på grund av den
härskande litteraturskolans mening om
företrädet hos den vetenskapliga bearbetningen
såsom sådan; vidare Anatole France, vilken
väl ej torde haft mycket att ge en blivande
kämpe för tro och positiva ideal, och
slutligen Maurice Barrès, där Massis äntligen
möter ett inflytande. Sven Stolpe begagnar
tillfället att i förbigående ge Barrès ett par
sidor, som inte äro utan skarpsinnighet. Den
i viss mån gåtfulle Barrès borde kunna vara
lockande till ett mer utförligt studium! Mer,
när allt kommer omkring, än Massis själv,
vilken också blivit refererad snarare än
analyserad. För Charles du Bos synes
författarens sympati återigen äga en högre
värmegrad, och det är inte oförtjänt när det som
här gäller en karaktär, där nobel ödmjukhet
och sinne för rättvisa åt andra ingått
förening. Charles du Bos är vad vi kalla en
verkligt fin man — fin mer än fascinerande.
Stolpe situerar honom i totalbilden med
respektuös välvilja och övlig honnör.
FranQois Mauriac är, som sagt, ingen ny
bekantskap för oss i Sverige. Han finns
översatt i, jag skulle tro, tre eller fyra band. Hans
religiöst mysticistiska, dystert mörktfärgade
läggning, hans djuplodningar i ångestens och
en rad makabra familjehistoriers tragiska
världar, där Kristus, ehuru Mauriac erkänner
honom, knappast någonsin får tränga in i
form av ljusstråle, hjälp eller tröst, äga en
temperamentets egen intensitet som förklarar
den rangplats han nått. Han ryggar
sannerligen inte för skildringen av tillvarons tunga
bördor, andligen sett. Stolpe menar att vi
behövde hans like i vår egen litteratur.
Kanhända. Möjligen kommer också en ny litterär
flodvåg att driva någon ung begåvning mot
de ogästvänliga stränder, där Mauriac, efter
mönster av de gamla, om människohjärtats
skrymslen kunniga katolska lärofäderna
landstigit och gjort sina undersökningar. Vi må
dock inte önska oss någon moderiktning åt
det hållet. Endast det äkta är där gott nog.
Till ”de geniala nyskapande diktarna” hör
inte Mauriac, medger Sven Stolpe. Men hans
litterära gestalt sluter sig i essaysamlingen
fullt värdigt till raden av tidigare nämnda,
för vilka alla allvaret alltid går och måste
gå framför även den mest oskuldsfulla, den
älskvärdaste lek.
70
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
