Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Ingeborg Björklund, Famn; Ebba Lindqvist, Liv, anmälda av Hjalmar Gullberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
Skaldinnor
Ingeborg Björklund: Famn.
Bonniers. 3: 75.
Ebba Lindqvist: Liv. Bonniers. 2: 50.
På en ö längst öster ut i de grekiska
farvattnen, i en vit stad vänd mot det nära Asien,
soluppgångens land, föddes lyriken och dess
moder hette Sappho. Fast hon nu är död
sedan tjugufemhundra år sedan, borde det
aldrig glömmas bort, att det var hon som för
första gången lärde versen tala hjärtats
dunkla språk. Hon tolkar den ensammas
väntan i månlösa nätter eller jämför den
älskade med månen, som fördunklande alla
stjärnor breder sitt skimmer över havet och
över fälten, där dagg faller och klövern
doftar. Med en kraft och ursprunglighet som
kommer de flesta moderna försök i ämnet
att fördunklas, har hon skildrat den erotiska
lidelsen såsom kroppsligt naturfenomen:
blott jag flyktigt möter dig får jag intet
ord över läppen,
tungan ligger styv men sekundsnabbt löper
plötsligt en sorts eld genom blod och lemmar,
jag förlorar synen, i örats gångar
börjar det ringa,
hela kroppen dryper av svett, jag skälver
in i märg och ben och min hy får gräsets
bleka färg på marken, jag liknar mest en
döende...
Många kvinnor har sedan dess uppträtt i
litteraturen; men i regel har deras diktan och
traktan gått ut på att efterbilda männens
skapelser, att på männens gebit bli deras
jämlikar. När någon gång under olika
århundraden någon kvinnlig poet trätt fram och
blottat sina innersta hjärteangelägenheter, har
man skyndat att kalla henne för en Sapfo.
Det borde varit ett ojämförligt hedersnamn,
men oftare har det nog använts som ett
öknamn: se här finns en som överskridit den
kvinnliga blygsamhetens gränser, ett
kärlekskrankt fruntimmer, värt vårt löje! Så blev
på sjuttonhundratalet Hedvig Charlotta
Nor-denflycht kallad en svensk Sapfo, inte därför
att hon skrev ”Den frälsta Svea” och ”Tankar
om skaldekonstens nytta” och var lika
snill
rik som kamraterna Creutz och Gyllenborg,
utan främst därför att hon efterlämnade några
enkla sånger som kommit att överleva hela
hennes övriga produktion. De handlar om
hur en kvinna blir besviken i sin kärlek och
hur hon slutligen finner ro i ett tillstånd av
resignation; den vackraste av slutstroferna
skildrar hur en hyacint vissnar ner och dör
och låter förunderligt modern:
Dock — skall jag på en blomma klandra,
dess veka väsen klaga an?
Dess öde är att sig förandra,
hon måste vara som hon kan.
Hon är ett gräs, hon skall förfallna,
jag intet agg till henne bär;
så ser jag ock ditt hjärta kallna,
det måste vara som det är.
I våra dagar har de kvinnliga poeterna
åter blivit både många och mindre
förbehåll-samma om sig själva. Ändå skulle utgången
knappast vara oviss, om i närvarande stund
ett val av den moderna svenska poesiens
Sappho skulle förrättas. Trots svår
konkurrens skulle otvivelaktigt Ingeborg Björklund
utgå som segrare. Med större konsekvens än
de andra har hon — i sina tidigare samlingar
”Den spända strängen”, ”Ropet efter lycka”,
”Kärleksdikt” — framlagt den specifikt
kvinnliga synen på förhållandet mellan könen. Hon
har varken varit rädd för att chockera genom
sin öppenhet eller för att utsätta sig för
skämtsamma kåsörers pilar. Hennes register
på området är därtill större än de andras:
hon förenar finhet med skärpa, hon kan
uttrycka det ömsinta och spröda i sin natur
likaväl som det bittra och hätska. Med all
rätt har hon i en av sina nya dikter hyllat
Elin Wägner; karakteristiken av den
betydande föregångerskan blir ibland
självporträtt:
Frisk, uppkäftig och arg steg du in i litteraturen
med fräcka kvickheter om männen
och mjuka kvickheter om kvinnorna och livet.
Hyggligt folk förfasade sig.
Du var kvinna och begärde att få vara människa,
o ve!
”Famn” är den enstaviga men fulltoniga
titeln på Ingeborg Björklunds nya
diktsamling. Den handlar mest, liksom fru
Norden-flychts sånger, om en famn som blivit tom.
Och bokens lösenord är detsamma:
Resigna
71
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
