Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Ingeborg Björklund, Famn; Ebba Lindqvist, Liv, anmälda av Hjalmar Gullberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
tion. Så heter den första avdelningen, och så
heter en av visorna i den. ”Det var trasigt det
hela, det är bäst som sker”, sägs det.
Sjutton-hundratalsdiktarinnans ton var något mera
behärskad: ”Det måste vara, som det är.”
Den moderna människan har ett vapen som
hon griper till i sin desperation: ironien.
Ingeborg Björklund författar ett skenbart
kallblodigt ”Memorandum för en kvinna”:
Mister du den ene står dig tusen åter!
Skratta när din älskling går, då blir det han som
gråter!
Männen vill bedragas, raka vägar leder snett,
krumbukter, spel och choser må bli kvinnans högsta
vett!
Men också den moderna kvinnan längtar till
Lugnet. En dikt på fyra rader, kallad
”Tillflykt”, kunde tänkas illustrerad med bilden
av Sappho på de leukadiska klipporna:
Här, ensam vid havets rand finner jag mitt lugn.
Det nyckfulla, ständigt skiftande vattnet inger mig
tillit,
och strandens stenar är mjukare och lättare att
umgås med
än du.
Det finns bara en älskare, sägs det i en
närbesläktad dikt, som alltid förblir trogen och
som ensam är i stånd att skänka det
efterlängtade lugnet; det är döden. Men Ingeborg
Björklund finner slutligen en annan väg till
samma lycka. Och det är den rätta vägen:
människan bör underordna sig naturens och
världsalltets lagar, förtroendefullt och med
uppgivande av den negativa egoismen:
Intet må väcka min fruktan och vrede, allting min
kärlek blott!
Allt som är gott för dig, o kosmos, är också för
mig gott!
Det är en uråldrig lära, den sanna
Resignationens filosofi.
Ebba Lindqvist har också gett sin nya
diktsamling ett enstavigt men ännu rymligare
namn: Liv. Vad man kanske ofta saknar i
boken är liv; den handlar rättare om längtan
efter liv, om väntan på livet. Det är inte
evighet och st järnbuketter skaldinnan längre vill
ha till tröst:
men jag bad om jordens blommor,
som vill solsken för att leva.
Det kommer en gammal kvinna med grått
hår till hennes rum:
hon sökte liv hon aldrig fått,
hon går och söker än.
Och de döda är besatta av samma längtan,
förkunnas det i ett visionärt poem på fyra
rader:
Döda män flöt i land och bad om soluppgången,
bad om nybakat bröd, om barn och bruna kroppar.
Döda män flöt i land och bad om en ö i havet,
bad om en dag och en natt av jordens kärlek.
Sista ordet blir alltså också i Ebba Lindqvists
symboliskt indirekta och ytterligt abstrakta
poesi ordet kärlek, till och med jordens
kärlek. Tills bebådelsens ängel i morgonen
kommer till Maria, är hon lik en förtorkad
brunn, står det i inledningsdikten. Och en
rad dikter på slutet fullföljer tankegången.
Genom en moderlig inställning till livet kan
man komma till rätta med det; det är inte
så konstigt, om det bara behandlas som ett
litet barn:
Lik en mor som älskar
barnet som hon äger
och som aldrig mäter,
aldrig minns och sörjer
så skall du vara
som en mor för livet.
Då skall livet komma,
sträcka sina händer,
famna dig och stanna —
Man erinrar sig en bekant psalm av Pär
Lagerkvist (Ebba Lindqvists ständige
läromästare), ”Vårt enda hem är kärleken”:
När hon är när dig, livets mor,
då värms ditt hjärta och du tror
på sol och vår. Då lever du,
som ej har levat intill nu.
Denna positiva inställning ger åt Ebba
Lindqvists nya vershäfte en aning mjukhet, som
saknats i hennes föregående, ”Jord och rymd”
och ”Lava”. För det som isar eller förstenar
har hon tidigare vetat att ge uttryck. Om
”Liv” betecknar en verklig utveckling eller
bara en motivförskjutning i hennes kanske
alltför konstruktiva lyrik, får väl framtiden
utvisa. I formellt avseende är hennes
enformigt linjerena och osmyckade
diktsamlingar varandra så lika som klöverns tre blad.
Hjalmar Gullberg
72
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
