Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Ludvig Nordström, På hemväg till Öbacka, anmäld av Georg Svensson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
Öbacka rediviva
Ludvig Nordström: På hemväg till
Öbacka. Bonniers. 5: 50.
I förordet till sin stora reseskildring ”Jag
reste ut som svensk . ..” ”... och blev helt
enkelt människa” förklarade Ludvig
Nordström, att han nu, efter att genom grundliga
studier och självsyn ha undersökt Sverige
och världen, kände sig beredd att i diktens
form omstöpa sina erfarenheter. Han har
hållit ord, ty i dagarna ligger på
bokhandelsdiskarna en ny novellsamling av hans hand
med den symboliska titeln ”På hemväg till
Öbacka”. Ty vad var naturligare än att
Ludvig Nordström, när han återvände till
skönlitteraturen, först skyndade att avlägga
ett besök i sitt gamla kära Öbacka, denna
stad, som han gestaltat så levande att man
letar efter den (liksom efter Grönköping) på
kartorna. Där den kanske också finns under
något annat namn. På omslaget till boken
har Ludvig Nordström i akvarell målat av
backen ned mot Öbacka, som ligger vid sin
älvmynning vid foten av blånande, rikt
skogbärande berg. Och ini boken finner man
andra stadsvyer och därjämte framträdande
Öbackabor så säkert avbildade av
tuschpennan, att man blir ännu mera övertygad om
Öbackas i hög grad påtagliga existens.
Det är lätt att konstatera, att Ludvig
Nordström varken fått skrivarfingrar eller
skrivar-själ under de sista årens mera teoretiserande
författarskap. Det är en kraftig och ganska
barkad näve, som hållit i pennan, och det är
en avundsvärt frisk livsaptit, som tillägnat
sig det mustiga stoffet. Dessa noveller ha ett
högt värde som kulturhistoriska bilder från
sjuttonhundra- och adertonhundratalens och
det begynnande nittonhundratalets Norrland,
och författaren har intresserat sig för att
påvisa icke blott stadstypens utan även
människotypens förändring från
sjuttonhundratalet och det begynnande adertonhundratalet,
då nybyggarandan ännu satt kvar i
Öbacka-borna, via det oscariska Sverige, av
Nordström kallat Sprit-Sverige, till telefonens och
storindustriens nya tid. Till den första
perioden höra ”Skarprättaren” och ”Christian
Dellwiks förlovning”, av vilka den senare
TOMAS LACK.
Teckning av Ludvig Nordström.
torde vara samlingens praktnummer, osande
av svordomar och doftande av timmer och
tjära. Sprit-Sveriges representant är ”Notarien
Wallanger”, men honom har författaren tyckt
så illa om att han inte riktigt lyckats
inspirera sig till en bra historia. I hög grad
tilldragande är däremot den på
barndomsupplevelser byggda berättelsen om telefonens
premiär i Öbacka, ”Mörksens förste stiger
ned”. Men den enligt anmälarens tanke bästa
novellen i hela boken är ingen av dessa utan
den som handlar om hur kapten Wingenblixt
tog råd av en kvinna och på själva
avgrundens brant omvände sig till ett nyktert liv
med bara en sup till maten och en grogg på
kvällen. Det är den andra novellen i
ordningen detta år, som handlar om en försupen
ångbåtskapten från Norrland och som
förtjänar epitetet mästerlig. Den första var
titelnovellen i Eyvind Johnsons novellsamling
”Än en gång, kapten!”. Det behöver väl inte
påpekas, att båda dessa författare äro
tillräckligt mycket karlar för sin hatt för att varje
skymt av påverkan skulle vara utesluten. Skall
någon av novellerna sättas före den andra så
väljer jag Ludvig Nordströms. Den är för
det första en verkligt god historia, varmed
menas att den är både lustig och uppbygglig,
och den innehåller för det andra skildringar
på ett språk av den mest hänförande friskhet
och originalitet. Eller vad sägs om
vändningar som dessa? ”Röken steg svart och rak
73
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
