Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Ludvig Nordström, På hemväg till Öbacka, anmäld av Georg Svensson - Karin Boye, Uppgörelser, anmäld av Sven Rinman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
som en komminister ur sågskorstenarna” .. .
”Luften stod så tjock som linolja och kapten
Wingenblixt så våt som en punschhink i juli
med stora, klara svettdroppar oavlåtligt
till-rande nerför ansiktet” .. . ”Det blev
septembernatt, med stjärnor runt båten som ögon
på en massa kor, stirrande orörligt ur
mörkret” . . . Eller följande beskrivning på
en verkligt varm dag: ”Däcket glödde, det
fanns inte för ett öre vind kvar i världen,
inte ens i ådalens övre smala rännor, där det
alltid brukade dra och sno, åtminstone lite
grand om uddar och nipor, rörde sig ett veck
på vattenspegeln eller ett grässtrå i land. Det
var en så ojordisk och fullständig tystnad,
att kapten Wingenblixt, där han stod på
kommandobryggan, kunde höra, hur alla
gräshoppor i hela landskapet gnisslade bakben,
det lät som hetta, det lät i solgasset, som om
det varit sommarens sista strån som
förbrunnit i detta öronpinande gnissel.” Det
fenomenala med en språkkonst som denna är
att den är helt kongenial med sitt ämne. Så
kunde Wingenblixt och hans supbröder själva
ha uttryckt sakerna när de voro i
berättar-tagen.
Ludvig Nordström har med denna sin
novellsamling givit sitt publikum blodad
tand. Nu vänta vi bara på mera av samma
starka vara. Georg Svensson
Sköldmö och
madonna
Karin Boye: Uppgörelser. Skisser och
noveller. Bonniers. 4: 75.
”Uppgörelser” är ett bra namn på en
novellsamling. Novellen bör fånga avgörande
ögonblick, i yttre eller inre mening, de
tillspetsade situationer, då en människa visar,
vad hon går för och hurdan hon är. Det gör
också de flesta av Karin Boyes noveller, även
de i och för sig bagatellartade. Men hennes
psykologiska fantasi är inte rik. Det är
likartade problem och situationer, som
avspeglas överallt i olika utformningar och
variationer.
Två motiv har sammanflätats och brutit
sig med varandra i Karin Boyes diktning.
Man kunde kalla dem sköldmömotivet och
madonnemotivet. De är uttryck för två
tendenser, som strider eller samsas och som
trots ovan antydda begränsning gör hennes
författarskap rikt, intressant och mänskligt.
Hon drömmer om svärd och blod och dyrkar
den hårda sköldmön, hon söker sig till
nordiska fornsagor med knotiga, hedniska namn,
men hon trängtar också att nå kärleken och
hängivenheten utan gräns och utan förbehåll:
madonnan med barnet fick i hennes senaste
roman i en vision representera denna
livs-makt. Hon vill vara både stark och mjuk,
skoningslöst dömande och oändligt
förlåtande. Det vore fåvitskt att fråga, vilket
som är det egentliga och ”riktiga”.
I ”Uppgörelser” har den fornnordiska
kostymen dragits på i den sista och längsta
berättelsen, ”Gudarnas spår” — enligt
anmälarens uppfattning med mindre lyckat
resultat. Det blir något overkligt och suddigt
över denna sorts utklädningsstycken, även om
man märker, att författarinnan trivs med
leken. Flera av de andra novellerna är mera
omedelbart fängslande, frånsett den glädje,
som hennes mjukt kultiverade och
uttrycksfulla prosa alltid bereder en läsare med
anlag för ”esteticism”.
I ”Ställföreträdare” är huvudpersonen en
ung kvinna, blek, sluten och tragisk, som går
och bär på skuldkänslor efter en uppslagen
förlovning. Hon möter en man, som älskar
henne, som oemotståndligt fångas av hennes
svala, stolta charm. Men han har ”lekt” med
en annan kvinna, och den svala avvisar
honom och dömer honom med en hårdhet,
som ingenting annat är än hennes eget
samvetes behov av ställföreträdare, av offer.
Karin Boye skildrar ofta männen som svaga,
älskvärda barn, men kvinnorna som tappra,
hårt prövade varelser, som endast i bästa fall
kan nå fram till det öppna, förlåtande
sinnelag, som dock är idealet. ”För tung” handlar
om en man, som förlorar en kvinna, därför
att han av feghet eller lättja (eller kanske
självbevarelsedrift) griper det mera lättfångna
bytet. Han lät sig nöja med mindre än han
kunde få. Han kunde få den raka, fria
kvinnan, hon som inte lät sig nöja, hon som
krävde disciplin: ”det är lyhördhet, list och
rytm”. Men han orkade inte. ”Jag är vägd
på våg och befunnen för tung”, säger han.
74
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
