Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Karin Boye, Uppgörelser, anmäld av Sven Rinman - Sten Selander, Svensk mark, anmäld av S. R—n
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
Det är bara några sidor, men de visar, hur
svårt Karin Boye har att släppa vad jag
kallat sköldmöidealet. Det andra idealet har
hon velat tillgodose genom att låta mannen
själv — ångerköpt och sympatiskt — berätta
sitt öde. Men kvinnan får inte tillfälle att
visa, om hon kan förlåta, ty mannen drar sig
tillbaka i känslan av ovärdighet och även,
tyvärr, i förnöjelse med sin lott. Har
författarinnan här inte haft hjärta — eller förmåga
— att ställa sin hjältinna inför samma prov
som hennes syster i ”Ställföreträdare”?
De övriga novellerna är mestadels små
stämningsbilder med samma psykologiska
underlag: överallt denna karakteristiska
brytning i det kvinnliga psyket, överallt denna
vacklan mellan kyligt förakt och moderlig
ömhet i sättet att se på männen. Slutligen
finns det en skiss, som heter ”Författaren
som ljög”. Den är på sätt och vis bokens
intressantaste. En ung författare sitter hos en
gammal dam i sin bekantskapskrets och
tänker på sin sista roman och det
ofullkomliga sätt, på vilket han tycker sig ha fått
fram det svårtillkämpade, personliga
själsinnehåll, som skulle uttryckas. Men den
gamla damen är så förtjust i boken, hon
tackar honom varmt och börjar beskriva, vad
hon har fått ut ur den. Och då visar det sig,
att det är i det närmaste raka motsatsen till
vad författaren menat. Hans överraskning
och besvikelse inför de bristfälliga
uttrycksmöjligheterna i hans konst bryter ut: ”Man
borde varna allmänheten för att tro på
diktare. Det går lögn i dikt lika lätt som det går
mal i ylle.” Men den roman, som föder en
så bitter kommentar, tycks till sitt innehåll
vara identisk med ”Merit vaknar”. Det ger
denna lilla ironiska berättelse en allvarlig,
personlig udd. Det bör också mana en
recensent att lägga ner pennan i fruktan att
möjligen ge stoff till en ny novell om
missförstådda intentioner. Sven Rinman
Kritiker på semester
Sten Selander: Svensk mark. Bonniers.
4: 75.
I ingen av Sten Selanders tidigare
prosaböcker har väl hans genuina egenart
fram
trätt så klart och så tilltalande. Hans
bildning och hans syn är den naturvetenskapligt,
närmare bestämt biologiskt, skolade
humanistens, och den har resulterat i en
fantasi-fylld common sense-filosofi, på en gång
kultiverad och omedelbar, mångsidig och
personlig. Den präglar alla de små betraktelserna
i ”Svensk mark”, vare sig de handlar om
fjällfärder i Jämtland, landsvägar i Uppland,
Östrands sulfatfabrik, Jakobs kyrkogård eller
andra naturens och kulturens under i Sverige.
Det är en frisk semesterglädje över alla dessa
skisser, de är skrivna av en man, som
synbarligen är förtjust att för en gångs skull
slippa yttra sin mening om all den litteratur,
som råkar komma ut, för att i stället få
kärleksfullt fördjupa sig i arvet från Linné eller
den ångermanländska gästgivargårdens
möjligheter. Selanders visioner inför sitt gamla
herbarium är sådana, att även den som
betraktar sommarlovens påtvungna växtsamlande
som sällsport dystra barndomsminnen, börjar
gräma sig över förlorade möjligheter. En
mera motiverad grämelse än Selanders egen,
när han beklagar, att han inte fått följa sin
farfarsfars fotspår och bli gästgivare i
Norrland, i den tron att han då ”skulle både
utföra en större kulturgärning och skapa mer
glädje åt mina medmänniskor”. Det hade
säkert blivit ett i högsta grad trivsamt och
festligt värdshus, där Sten Selander fört
spiran och svingat pokalen, men då hade vi
bland annat inte fått uppleva hans sista bok.
Den första essayen, ”Humanisten och
naturen”, är en humanistisk trosbekännelse,
närmast kanske med tanke på den primitivism,
som vill utplåna gränserna mellan människa
och natur. Människan har ”naturkänsla”, just
därför att hon är något från naturen
väsensskilt, säger Selander. En fiskmås eller en
skalbagge har ingen naturkänsla, den är
natur. Men människans värld är andens och
värdets. När hon försjunker i naturen, är det
så att säga på semester, på utflykt från sitt
egentliga område. Hennes vederkvickelse och
vila blir så mycket större, därför att hon står
fri inför allt det meningslöst grymma, som
utspelas i varje naturlivets vrå. Ska man nu
föra det filosofiska resonemanget vidare, så
uppkommer frågan om definition av
naturbegreppet. Man tycks inte få ut något annat
än att natur är det som inte är människa och
75
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
