Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Sten Selander, Svensk mark, anmäld av S. R—n - John Wood, Elden bränner mig, anmäld av Sven Stolpe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
vice versa. Men var går gränsen? Går den
”inom” människan, och är det i så fall
hennes djupaste psykiska urgrund, som är
natur, eller är det just det innersta hos
henne, som är det från naturen väsensskilda?
Det är metafysiska spörsmål, och Selander är
medveten om det ofruktbara i alla
lösnings-försök. Kvar står ett psykologiskt faktum:
människans tragiskt kluvna position mellan
två ”världar”, eller hur man vill uttrycka
det. Och allt vad vi kalla skönt, storslaget,
skrämmande och så vidare i naturen är till
sist ingenting annat än resultatet av vår egen
dröm, vår egen längtan och vår egen fruktan.
S. R—n
Elden bränner mig
John Wood: Elden bränner mig.
Bonniers. 5: 50.
De sista åren ha gett oss en hel bunt
kristna romaner, som både glatt och oroat.
De ha glatt genom att ta upp kristen livssyn,
kristen psykologi och kristna problem till
litterär behandling. Och de ha — nästan
alla — oroat genom sin i grund och botten
okristna typ, sin intellektualitet, sin brist på
levande kärlek.
John Wood uppges dölja en känd svensk
statskyrkopräst. Man läser lätt hans bok;
särskilt i början är den anmärkningsvärt ledigt
berättad. Man känner heller ingen svårighet
att intressera sig för bokens öde — den unge
prästen, som arbetar sig ut ur sin slappt
anammade, dogmatiska kristendom och finner
själslugn först i ett slags (redan föråldrad!)
liberal kristendom, som ådrar honom
församlingens missaktning och till slut tvingar
honom ut som sjömanspräst till Argentina.
Men boken är icke dikt! Den är skriven
av en begåvad skribent men icke av en
diktare. Den saknar trots sin vakenhet och
sin lediga stil all konkretion, och man tror
icke ett ögonblick på de ytterst schematiskt
tecknade prästtyperna — den förfallne, den
hycklande (biskopen!), den ädelt modige
nyteologen, den tvekande komministern. Och
ansatserna till kvinnopsykologi äro tafatta —
den avslutande kärleksscenen är parodisk.
Men allt detta är egentligen anmärkningar,
som icke träffa boken. Författaren har
tydligen med avsikt underlåtit att kalla sin bok
”roman”; han har tydligen alls inga
konstnärliga anspråk. I stället vill han
förmodligen, att boken skall uppfattas som en
diskussion, som endast nödtorftigt dialogiserats.
Ser man på boken ur denna synvinkel, blir
bilden givetvis en annan. I dess senare hälft
möter man åtskilliga exegetiska funderingar
och analyser av bibelns under, som äro habilt
gjorda och förmodligen härstamma från något
universitetsseminarium. Men man förvånas
en smula av dessa debatters art. Är det
verkligen alltjämt frågan om den obefläckade
avlelsen, som är unga svenska prästers värsta
stötesten? Har författaren icke en känsla av
att dessa problem sakna aktualitet, att de ha
efterträtts av andra, både för tron och för
teologien centralare? ”Elden bränner mig”
återger i själva verket en teologisk situation,
som är gårdagens. Nuets svenska kyrka brottas
veterligen med helt andra frågor och
uppgifter. Barthianismens övervinnande,
religionens kunskapsteoretiska bas,
Uppsalafilo-sofiens religionskritik, teologiens
vetenskapliga legitimering, kristendom kontra idealism
— se där prov på levande och besvärliga
frågeställningar, som för närvarande oroa
andarna i Sveriges kyrka. Eller konkretare
uttryckt: varför finns i boken inga reflexer
av de problem, med vilka John Cullberg,
Hjalmar Lindroth och Anders Nygren var
och en i sin stad brottas?
Det finns ännu en anmärkning att göra mot
denna habilt och intelligent gjorda
diskus-sionsroman. Den behandlar kristna problem,
men den är själv icke i egentlig mening en
kristen bok. Jag tänker då mindre på att
den — som i karakteristiken av
adventist-predikanten Abednego Sanntros möte i
missionshuset — rymmer en onödigt hätsk
polemik. Besynnerligare är, att boken saknar
religiöst liv. Den ger inga levande uttryck
för djupa religiösa problemlägen, för
renhetslängtan, syndakänsla, självutplåning. Det
finns underligt att säga mer verklig
religiositet i en liten strof av Hjalmar Gullberg —
med en enda snabb patetisk klang mellan
två ironiska sting — än i hela denna bok.
Sven Stolpe
76
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
