Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Johan-Olov Johansson, Underliga människor, anmäld av Nils Bohman - Julius Wellhagen, Åkermannens son, anmäld av J. E.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
Underliga människor
Johan-Olov Johansson: Underliga
människor. Bonniers. 4: 50.
Johan-Olov Johanssoh, som förra året
debuterade med bergslagsskildringen
”Smeder, brukspatroner och bergsmän” och
därmed vann en berättigad framgång, har i
dagarna utgivit en fortsättning. Den nya
boken, som kallats ”Underliga människor”,
har alltså ungefär samma motivkrets som den
förra men kompletterar denna även i annat
hänseende. Författaren säger i förordet, att
han träffat en gammal bergslagssmed, som
inte riktigt gillade ”Smeder, brukspatroner
och bergsmän”, därför att det mest var ytan
av människorna den behandlade. Johansson
beslöt sig för att reparera skadan och vill nu
skildra sina gestalter mera inifrån.
Fråga är, om han lyckats med vad han
åsyftat. Något slags struntviktig
epapsyko-logi av det numera vanliga slaget hittar man
i varje fall inte i boken, och det är skönt.
För att förklara sina bergslagshjältar låter
författaren dem — precis som i den förra
boken — framträda aktiva i den miljö, som
bidragit att utforma deras själsliv. Och det
är ett förträffligt grepp. Det gör, att man
begriper dem utan vidare kommentarer, men
något nytt lämnar han därmed inte.
Liksom den förra boken vittnar även
”Underliga människor” om en betydande
be-rättargåva. Framställningen är inte
skriv-bordselegant, men den är originell. Den
kraftfulla men grova tekniken gör, att man
kommer att tänka på Döderhultarn, vars
konstverk Johanssons historier likna genom
formens ärliga, uttrycksfulla kantighet. En
sådan situation som den i ”Begravningen”
skulle bara kunna tänkas illustrerad i
träskulptur. Annan materia skulle vara för
plastisk.
I ”Underliga människor” stegras
ytterligare det intryck man fick av den förra
boken, att författaren är vederhäftig och
säker, har sinne för humor och kan leva
sig in i både arbetets och naturens poesi.
Där finns också något av den karlfeldtska
traditionsmystiken, något av stämningen i
”Fäderna”. Där finns släktskap med
Engström men också med Geijer. Det är en
ursvensk bok. Nils Bohman
Åkermannens son
Julius W e 11 h a g e n: Åkermannens son.
Tiden. 4: 50.
Romanen ”Åkermannens son” är veterligen
en debutants verk och som sådant värt ett
visst beaktande. Julius Wellhagen övertygar
oss visserligen i ingen mån om sin kallelse
som människoskildrare, han är i själva verket
en tämligen klen psykolog, arbetande efter
välkända och ganska ohjälpligt antikverade
schema. Hans bok har likväl sitt intresse, och
detta i sin egenskap av tids- och idéroman.
Dessa begrepp väcka väl inte enbart
lustförnimmelser hos läsaren; särskilt termen
”idéroman” torde låta avskräckande: vi ha, inte
minst på senare tid, sett alltför många så
kallade idéromaner, vari man förgäves
efterlyst den gestaltningsförmåga, som dock är en
episk författares A och O. Julius Wellhagens
bok skiljer sig inte oväsentligt från sådana
krystade försök till idédebatt i romanens
form. Han har först och främst sinne för
historiskt perspektiv; det är äkta tidsfärg i
hans skildring av livet bland bönder och
arbetare under ett visserligen icke långt
avlägset skede: Wellhagens skildring tar sin
början i 1850-talets Sverige och föres fram
till tiden för arbetarrörelsens framträdande.
I de för övrigt ganska okomplicerade
händelsernas centrum står paret Krister och Botel,
som brukar sin jord på det bördiga och
välmående Högsäter. Intet stör till en början
den arkadiska idyllen. Först med den lytte
och olycksmärkte son, som Botel sätter till
världen, tar friden slut. Lyckoomkastningen,
väl grovt iscensatt av författaren, yttrar sig
bland annat däri, att Krister till en utböling
förlorar en segsliten process om en jordlott.
I ett anfall av sinnesförvirring antänder han
sedan sin egen gård. Sonen Tyko, som aldrig
funnit sig till rätta med bondsonens lott, har
vid tiden för denna händelse lämnat sin
hemtrakt och givit sig staden och industrien i
våld. Författarens skildring av
industriarbe
77
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
