Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Julius Wellhagen, Åkermannens son, anmäld av J. E. - Ebbe Linde, Senapskornet, anmäld av Bertil Malmberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
tarnas villkor i slutet av adertonhundratalet
är, som ämnet kräver, mörk och dyster utan
att vara hjärtnupen, och berättelsen om hur
Tyko gripes av de socialistiska idéer, som vid
den tiden, pioniärernas tid, sätta sinnena i
brand och samla arbetarmassorna, är buren
av ett patos, som ej undgår att göra intryck
på läsaren.
Omslagsteckningen till Julius Wellhagens
roman föreställer ett vidsträckt åkerland;
vid horisonten avteckna sig fabriksskorstenar,
dessa en ny tids tecken. Vinjettartisten har
riktigt symboliserat romanens innehåll och
syfte. Wellhagens bok ger en bild av
brytningen och brottningen mellan en gammal tid
och en ny. Den handlar om primitiv,
jord-bunden kultur och om den nya tidens
industrialism, dess hets, oro och upprorsanda.
”Åkermannens son” är ett på det hela taget
vederhäftigt och sympatiskt bidrag till
kännedomen om denna nya tids födslovånda. J. E.
Senapskornet
Ebbe Linde: Senapskornet. Skådespel i
fem akter. Clarté. 3: 75.
Ebbe Linde har genom att studera
Hjalmar Söderberg och andra radikala teologer
kommit till den slutsatsen, att bibelns
berättelser och legendens brokiga gobeläng icke
ge oss en tillförlitlig bild av kristendomens
uppkomst. Misstanken är säkerligen
berättigad, men den är icke ny, och den har mistat
allt för mycket av sin tändande förmåga för
att kunna skänka ett skådespel i fem långa
akter den rätta explosivkraften. När den
återuppstår i ett drama, som bär tryckåret 1934,
väcker den endast till liv ett igenkännandets
bleka leende. Och man spörjer med häpen
undran: Har tiden stått stilla? Är denna
ytligt rationalistiska problemställning
alltjämt aktuell, och måste icke den religiösa
debatten (för att verkligen angå oss) föras
efter andra linjer? Det kan visserligen tydas
som ett bevis på de andliga värdenas bestånd,
att i dessa orons tider en ny sanningssägare
kan stå upp och förkunna den gamla, nästan
vördnadsvärda rabulisttesen om kristendomens
proveniens ur fanatism, dumhet, beräkning
och hyckleri. Men det kan aldrig bli nytt och
revolutionärt. Det är avgjort för sent att söka
ernå fritänkarens lager genom att smäda den
kristna traditionens sägner, troskyldiga bilder
och blekta glorior. Lika gärna kunde man
göra tuppen i abc-boken till föremål för sin
kritiks frätande syror.
Det skådespel med ämne från
kristendomens tillblivelse som Ebbe Linde publicerat
är en pamflett och som sådan ett typiskt
prov på den art av försenad polemik som
Levertin påtalat hos ”Doktor Glas’”
författare. Väl bemödar sig Linde att bestrida
det smädliga i sitt uppsåt: det har endast
varit hans avsikt att ge en oförfalskad
skildring av kristendomens växt från det
ögonblick då senapskornet lades i jorden och fram
till det av begabbare mycket omtyckta
kyrkomötet i Nicea 325. Men man tror honom icke.
Den som drives av en saklig, opartisk
ambition tillgriper icke karikatyrens
hänsynslösaste maner, när det gäller att för
inbillningen återuppbygga en förgången verklighet.
Ebbe Lindes tavlor från kristendomens
morgongryning tjusa icke med några gyllene
konturer; de äro hållna i en smutsigt grå
färgton och ge ett komprimerat intryck av
intellektuellt armod, fulhet, moralisk
ömklighet. Alla de av århundradens vördnad
helgade gestalter som upplevde kristendomens
födelse och predikade dess första budskap
framställas av Linde som fega stackare,
bedragare, dårar och imbeciller. Till och med
aposteln Paulus, om vilken vi ändå veta, att
han var en fascinerande skribent, gör en
ytterst slät figur och hans konversation
rymmer icke en gnista av den eld,
skarpsinnighet och auktoritet som man förutsätter hos
Romarbrevets författare. Det hjälper då föga,
att Linde söker anlägga en min av
vetenskaplig objektivitet, att han meddelar en
förteckning på de källor han använt för sitt
ändamål, och att han ger sin bok ett lärt och
imponerande tycke genom bifogade
kommentarer. Efter allt att döma är det författarens
mening, att hans drama också bör spelas.
Man undrar, hur det då går med
kommentarerna, vilka utgöra arbetets mest
aktningsvärda parti. Kanske skulle dessa på ett
naturligt vis kunna infällas i den levande aktionen,
om det hela gåves som ett studentspex?
Tanken är icke orimlig, den erbjuder sig under
78
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
