Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Ebbe Linde, Senapskornet, anmäld av Bertil Malmberg - Hans Fallada, Adjö — och välkommen tillbaka! anmäld av Nils Bohman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
läsningen som en ganska självklar utväg, och
den har icke meddelats i förklenande syfte
utan som ett allvarligt förslag.
Om skådespelets rent litterära egenskaper
är icke mycket att säga. Säkert är, att det
icke tål någon jämförelse med Hjalmar
Söderbergs lilla kåseri ”Jesus Barabbas”, som dock
icke tillhör denne författares minnesvärdaste
prestationer. Men Söderberg har ett så
oefterhärmligt tonfall, att han kan uttala icke
endast kvicka och djupa ting utan även
tämligen billiga meningar på ett sådant sätt, att
det lönar sig att lyssna. Detta tonfall är
enastående i svensk litteratur, och det är
hopplöst att söka imitera det. När Söderberg talar
om ”morbror Kaifas”, låter det hemtrevligt
och gemytligt. Men när Ebbe Linde i sin tur
talar om ”farbror Kefas”, blir han därför
ingen Hjalmar Söderberg.
Den som skriver dessa rader känner av
Ebbe Lindes tidigare produktion endast ett
litet poem, som ingår i Sten Selanders
antologi ”Den unga lyriken”. Till gengäld har
denna dikt stannat i minnet som något ganska
egenartat och charmerande. Den heter
”Ungdom”, den är präglad av ungdomslivets ljusa
dödsdrömmeri, den är full av behag, den är
juvenil i detta ords mest intagande mening.
Juvenilt kan man också kalla hans skådespel
men då i en något annan bemärkelse. Det
beklagliga är, att dess författare redan har
den första ungdomen bakom sig.
Bertil Malmberg
En ny Fallada
Hans Fallada: Adjö — och
välkommen tillbaka! Översättning av Knut
Stub-bendorff. Bonniers. 6: 50.
Hans Falladas över hela världen
uppmärksammade roman ”Hur skall det gå med
Pinnebergs?” vann även i Sverige en sådan
uppskattning, att den till och med födde ett
nytt ordspråk här. ”Vi Pinnebergare” säger
svensken numera, om han vill framhålla, att
han känner samhörighet med småborgare,
som äro beroende av sina arbetsgivares
godtycke i kampen för tillvaron. Nu har Fallada
kommit ut med en ny bok, men frågan är, om
egentligen någon av dem, som läst den och
identifierat sig med hjälten, offentligen skulle
ha lust att säga ”Vi Kufaltare”, ty boken
handlar om en före detta straffånge. Detta
hindrar emellertid inte, att Kufalt i ”Wer
einmal aus dem Blechnapf frisst. . .”, som
boken heter i original, på sitt sätt är lika
allmängiltig som Pinneberg.
Kufalt, före detta kontorist, har gjort sig
skyldig till förskingring och förfalskning och
därför dömts till fem års straffarbete, som
han just avtjänat, när boken börjar. Hans
reaktion inför den väntande friheten är en
blandning av glädje och ångest. Han kommer
ut, men det blir inte, som han tänkt sig. Han
får inte stå på egna ben utan omhändertas
av en understödsförening för frigivna fångar.
Det retar honom, men han resignerar, när
han finner, att det är omöjligt att få arbete
på annat sätt. En tid härdar han ut, men
slutligen göra han och hans kamrater uppror,
sedan de kommit underfund med alt en rad
av samhällets stöttor profitera på dem under
välgörenhetens täckmantel, och de starta ett
eget företag, som konkurrerar med
välgörenhetsföreningen. Början är god, men det hela
går i stöpet, när välgörenhetshyenorna
uppenbara sig på platsen med polis, som arresterar
Kufalt. Han släpps visserligen, men
samhället förlåter honom inte, att han velat
undandra sig dess förmynderskap. Han blir
på allvar bojkottad. Aldrig slipper han ifrån
polisen, som ständigt fördärvar det för
honom, varje gång han fått en chans.
Slutligen blir han desperat över att aldrig lämnas
i fred och att ständigt berövas sina
möjligheter att hederligt försörja sig på egen hand.
Han blir yrkesförbrytare. Men han är inte
danad till det, och han misslyckas även där.
Slutet blir, att han åter hamnar i fängelse.
Och där drar han en lättnadens suck. ”Det är
lugnt att vara hemma igen. Inga bekymmer
vidare. Det är närapå, som när man förr i
världen kom hem till mamma och pappa.”
Falladas bok är på en gång didaktisk och
tendentiös. Den vill upplysa, och den vill
åstadkomma förbättringar. Den vill bevisa,
att fängelseatmosfären fördärvar i stället för
förädlar: att de som hamna i fängelset,
hämmas i sin mänskliga utveckling, att deras
naturliga anlag förkvävas, att de på något
sätt bli förvridna. Inställsamma, lögnaktiga,
opålitliga, förrädiska mot hela världen och
79
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>