Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Hans Fallada, Adjö — och välkommen tillbaka! anmäld av Nils Bohman - Sinclair Lewis, Konstverket, anmäld av Thure Nyman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
mot sig själva — sådana bli enligt Fallada
fångarna genom den förbättringsprocedur,
som samhället avsett, att deras
fängelsevistelse skulle vara. Och den viktigaste
egenskapen hos en effektiv samhällsmedborgare
utrotas hos dem: tillförsikten till sin egen
duglighet. De bli viljelösa geléer, så att de
slutligen betrakta fängelset som en trygg
tillflyktsort, där de kunna känna sig säkra för
den onda och obekväma världen utanför.
Det finns få ljuspunkter i denna
skildring av fångar och fängelseliv, även om
författarens humor hindrar att den blir
outhärdlig. I ”Hur skall det gå med
Pinnebergs?” skocka sig tragediens moln kring en
idyll, som efter allt att döma kan uthärda
påfrestningen. Pinneberg har en underbar
hustru och ett underbart barn, som
visserligen hindra hans rörelseförmåga men också
hålla honom uppe. Kufalt har däremot ingen,
som kan bistå honom, när han känner, hur
han dras nedåt. Varken Kufalt eller
Pinneberg ha viljan till det onda; det är samhället,
som är ont och vill åt dem. Pinneberg kan
uthärda i kampen, därför att familjen är
starkare än staten. Men Kufalt, som står
ensam, går under.
Hans öde är skildrat med en fullkomligt
skrämmande trovärdighet. Fallada har en
ovanlig förmåga att övertyga om
sannfärdigheten i vad han säger, och effekten blir ännu
starkare, därför att han lägger hela
framställningen på brett allmänmänsklig basis. När
man läser ”Adjö — och välkommen
tillbaka!” känner man sig kuslig till mods och
tänker, även om man har aldrig så rent mjöl
i påsen: ”Det här behöver inte bara ha hänt
Kufalt, det kan ha hänt vem som helst, det
kan ha hänt mig.” En bok, som så griper
läsaren in i själen, måste vara ett konstverk
av rang, ty sanningen ensam förmår inte så
mycket, det bevisa till exempel Upton
Sinclairs böcker, som repellera mera än de
fängsla. ”Adjö — och välkommen tillbaka!”
är ett mästerverk. Den handlar om svaga
människor, men själv är den som Oxen i
Sjöga: ”Stor, sträng, stark.” Det är sådana
böcker, mänskligheten behöver.
Nils Bohman
Amerkana
Sinclair Le w i s: Konstverket.
Översättning av Hugo Hultenberg. Norstedts.
6:50.
När man läst de första sidorna i Sinclair
Lewis’ nya bok, är man tämligen säker på,
att han tänker införa en i de amerikanska
för-fattarkretsarna och eventuellt avslöja
hemligheten med, hur man skapar ett litterärt
konstverk, eller i varje fall, hur man blir en
berömd författare, kanske nobelpristagare.
Man fortsätter sålunda läsningen med spänt
intresse, för vem vill inte veta det, även om
man eventuellt inte kommer att begagna sig
av det! Den unge Ora Weagle, son till värden
på American House i Black Thread Center,
Co., en lat och ohyfsad slyngel, som kysser
städerskan i pannrummet och låter sin äldre
broder Myron göra alla grovsysslor på
hotellet, medan han ligger och skaldar i
backarna eller driver omkring på gatorna,
tycks vara destinerad att uppbära
huvudrollen. Han förefaller en smula ytlig för
ändamålet, men eftersom man inte är mer
än femton år, när det hela börjar, och man
dessutom befinner sig i det stora landet i
väster, där allting kan hända, accepterar man
fallet. Man har-så mycket större anledning
att göra det, som en — kanske den enda —
av hans mera sympatiska egenskaper är ett
absolut självförtroende. Detta egendomliga
förhållande förklaras delvis därav, att Freud
inte var uppfunnen vid denna tidpunkt —
en vacker julimorgon 1897 —, men framför
allt därav att författaren inte har de
erforderliga kvalifikationerna för att bli någon
riktigt trogen anhängare av den nya religionen.
Han är bland mycket annat alldeles för
intelligent. I själva verket är han en stor
spjuver. Man kan inte alls lita på honom.
Som här till exempel. När det kommer till
kritan, har han långt före läsaren avslöjat
tomheten hos den blivande succéförfattaren.
På tjugufem sidor är han alldeles färdig med
honom, och då har han ändå hunnit
presentera hela familjen och halva staden och
fullständigt satt en in i livets gång på ett enklare
landsortshotell i New England i slutet av
förra seklet. Hotellväsendet visar sig vara ett
80
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
