Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Sinclair Lewis, Konstverket, anmäld av Thure Nyman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
ytterst givande ämne och författaren i
besittning av en sakkunskap på området, som
vilken grånad yrkesman som helst torde
kunna avundas honom. Av bokens 404
sidor handla 400 om hotell och människor
på hotell, direktörer, portierer, städerskor,
springpojkar, kockar, servitörer och i någon
mån gäster. Den kan följaktligen
rekommenderas som en förträfflig handbok i konsten
att äga, sköta, passa upp inom och bo på
hotell. I varje fall i Amerika. Och bör alltså
läsas av alla, som äro eller kunna tänkas bli
gäster, servitörer, springpojkar och så vidare
på något hotell. Om man inte storknar av så
mycket hotellrörelse på en gång — och det
gör man faktiskt inte —, beror det
naturligtvis på, att själva miljön har en alldeles
särskild tjusning i sin ständiga rörlighet och
växling. Men inte ens detta skulle ha kunnat
rädda en från mardrömmar, om det inte varit
trollkarlen Sinclair Lewis, som manipulerat
svängdörrarna som en mäktig vridsoen, där
man får titta in inte bara i direktörsrum och
köksdepartement på Windward Ho i New
York och Tippecanoe Lodge i Florida utan
också i människohjärtan. Här är det fullt
av dem som på ett välskött hotell under
högkonjunktur, och man behöver inte befara att
stöta på några sterila konstruktioner, även
om det ibland kunde tyckas, som om de råkat
bli av med en eller flera kamrar, vilket
emellertid inte är författarens fel. Det är
särskilt ett, som han med en durkdriven
hotelldetektivs energi och skarpsinne snokar
igenom i dess lönnligaste vrår. Det är inte
något speciellt komplicerat organ. Tvärtom,
skulle man nästan kunna säga. Alldeles
ovanligt sunt och kraftigt, robust i sin säkra rytm.
Det har bara en liten egenhet, men den är så
mycket mera påfallande i ett land, där hjärta
i gammalmodig mening är en fullständigt
överflödig och i allmänhet avskaffad tingest,
om man får tro Sinclair Lewis och en hel del
andra tillförlitliga auktoriteter. Det klappar
inte för pengar. Ägaren till denna sällsynta
företeelse är Myron Weagle. Han liknar sin
bror i det avseendet, att han är i besittning
av en obetingad tro på sig själv och sin
framgång som hotellman. För övrigt är han
i allo Oras motsats. Han är arbetsam och
skötsam, grundlig och inte lagd för skryt. En
fantasilös slav, kallar Ora honom. Och på
6. — B. L. M. 6.
sätt och vis är det träffande. Han har inga
”intressen”, som det heter. Han bryr sig inte
om politik, han förstår sig inte på konst och
litteratur utan är full av beundran för
broderns märkliga skapelser, han är inte ens
särskilt intresserad av kvinnor. (Ora är det
så mycket mera i stället, så boken är
ingalunda kärlekslös.) Men han har en idé, och
det är mera än vad Ora eller någon annan
av personerna i boken har. Det är mera än
vad de flesta människor ha, vilket inte
behöver tas som något klander, eftersom det
är relativt ont om idéer i förhållande till de
två milliarder människor, som befolka
jordens yta. Myrons idé är liksom han själv inte
någonting enastående och genialiskt, men han
lever för den, han går helt och hållet upp
i den. Hela hans strävan går ut på att skapa
det fulländade hotellet. Man kan skratta åt
det, om man så vill, och författaren gör
också alla berättigade invändningar mot idén
i och för sig. Men då kan man också lika
gärna skratta åt en konstnär, som söker
skapa ett fulländat konstverk, en författare,
som vill skriva en fulländad bok. Det är inte
på arten av ens verksamhet utan på graden
av det allvar, den lidelse, med vilken man
ägnar sig åt den, som värdet beror. Det
föraktligaste är fäsören, som gör anspråk på
konstnärskap och ser ned på sin broder,
därför att hans ideal tar sig uttryck i glas
och betong och en vältränad tjänarstab.
Den hederliga, arbetsamma hotelldirektören
Myron Weagle är till slut mera konstnär än
hans berömde broder författaren. Liksom
varje konstnär strävar han efter något
ouppnåeligt och är därför dömd att i djupaste
mening misslyckas. Men han är samtidigt
tillräckligt mycket konstnär och dessutom
amerikan för att inte någonsin definitivt fälla
modet. Hans levnadssaga, såsom Sinclair
Lewis berättar den, är följaktligen en ganska
stimulerande lektyr. Den kan med fördel
studeras av alla framåtsträvande unga män,
och utom till de ovan uppräknade kan den
också rekommenderas till alla, som vilja ha
något roligt att läsa, alla som önska göra
intim bekantskap med amerikanskt väsen,
och alla litterära finsmakare. Det är ett nöje
att läsa boken, och det är ett nöje också att
för en gångs skull få anmäla en ovanligt
fläckfri översättning. Thure Nyman
81
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
