Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Bruno Brehm, Så började det..., anmäld av Johannes Edfelt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
Så började det...
Bruno B r e h m: Så bör jade det... Med
inledning av Anders Österling. Översättning
av Bertil Malmberg. Bonniers. 5: 50.
Det börjar i militärkasinot i Belgrad en
regnig junikväll 1903. De sammansvurna
serbiska officerarna under ledning av den
bred-axlade generalstabskaptenen Dragutin
Dimitri-jevic, kallad Apis, ha fått sina order; varje
man i kamarillan vet sin uppgift vid den
förestående kuppen, som går ut på att omringa
konaken och till varje pris störta den hatade
kung Alexander — av släkten Obrenovitj —
och hans drottning, den lika avskydda Draga.
Och före det nattliga blodstumult, som skall
äga rum, ställa officerarna upp i kasinot för
att i det flackande ljuset till takten av ett
zigenarkapell dansa drottningens kolo, den
svårmodiga och högtidliga dansen för män,
bondedansen, krigardansen. Med lyfta
ansikten och halvslutna ögon begynna de: två steg
till höger, två steg till vänster.
”Två steg till höger, två steg till vänster,
sakta svänger människohjulet, och lämnar
dock icke sitt rum. Officerarna sjunga med
i den långsamt växande melodien,
gardes-löjtnant Antics höga tenor slår över i diskant,
ansiktenas trots löser sig, stegen bli snabbare,
klackarna slå tyngre i marken, sporrarna
klirra, skridandet förvandlar sig i taktfast
stamp, dammet ryker, officerarna slita upp
sina vapenrockar, kasta mössorna, flämta, glas
krossas mot kasinots vitrappade vägg. Apis
korsar händerna bakom nacken och dansar
i spetsen för sina kamrater, de följa honom
i gåsmarsch, figur efter figur; han vaggar
med överkroppen, tar höga språng, skrattar,
kastar benen i luften och slår handflatorna
mot varann, låter sporrarna klirra; hela den
tunga, massiva mannen är smidig och vild
som ett rovdjur.”
Denna med genial impressionistisk konst
åskådliggjorda dansscen inleder Bruno Brehms
utomordentligt suggestiva roman ”Apis und
Este (So fing es an)” — i Bertil Malmbergs
översättning kallad ”Så började det...”
Denna roman har ett ärende av större vikt
och betydelse än de flesta. Den är varken mer
eller mindre än ett med enastående
skicklig
het genomfört försök att i romanens form ge
en konkret, intim och detaljerad framställning
av ett förlopp, som med fog kan kallas
världshistoriskt: det skickelsedigra ränkspel, som
bland annat ledde till skottet i Sarajevo på
Sankt-Veits-dagen, Serbiens nationaldag, 1914.
Bruno Brehm har haft särskilda
förutsättningar för ett lyckosamt genomförande av ett
så prövande företag. Som österrikisk
artilleriofficer har han haft möjlighet att på ort och
ställe konfronteras med människor och
förhållanden i Europas oroliga hörn. Bosnien är
inte terra incognita för honom, och hans
kännedom om förhållanden och förvecklingar
på Balkan är imponerande. Enligt uppgift
har han också kommit i personlig kontakt
med offret för attentatet i Sarajevo, den
varken av österrikarna själva och helt naturligt
ännu mindre av serberna synnerligen högt
skattade ärkehertig Franz Ferdinand, av folket
kallad Este. Han är den ena huvudpersonen
i romanen. Den andra förgrundsgestalten är
den serbiske stabsofficer, som i boken går
under benämningen Apis. Denne man var
spi-ritus rector i en hemlig nationalistisk liga med
det rövarromantiska namnet Svarta handen;
redan 1903 ingrep denna huvudsakligen från
militärt håll dirigerade sammanslutning
våldsamt i den serbiska nationens liv för att
sedermera vid skilda tillfällen företaga
operationer, som skulle leda till ödesdigra
konflikter av in- och utrikespolitisk natur, ja,
när tiden var mogen, bli upptakten till en
världskatastrof.
Bruno Brehm vet att skildra det kusliga och
beklämmande förspelet till händelser av
oöverskådlig, världsomfattande betydelse på
ett sätt, som utan överdrift kan kallas
fascinerande. Han är ett osedvanligt känsligt
instrument, en berättare med den finaste
psykologiska instinkt och framför allt en man
med den sällsynta, i allmänhet endast stora
statsmän förbehållna förmågan att se och
förnimma ”vad som sker i det som synes ske”.
Hans bok, ett av de förnämligaste prov på
objektiv berättarkonst, som på senare år
gjorts tillgängliga för litterärt intresserad
svensk allmänhet, är djupt tragisk. Den är
en Schicksaltragedi av stora mått.
Med obönhörlig konsekvens utvecklas de
händelser, som slutligen kulminera i
Sarajevo-dådet. Läsaren befinner sig ständigt i
bränn
82
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
