Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Bruno Brehm, Så började det..., anmäld av Johannes Edfelt - Johan Fabricius, Komedianter drogo förbi, anmäld av Thure Nyman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
punkten för ödesdigra tilldragelser, antingen
scenen är förlagd till en av Este ledd
militärövning i bosnisk terräng eller till den
serbiska stabsexpedition, där Apis utdelar
för-hållningsorder till några fanatiska
gymnasister, som nyligen fått sin första
undervisning i revolverskjutning och i konsten att
kasta bomber och granater. De på scenen
uppträdande personerna agera aningslöst i ett
högdramatiskt, långsamt men obevekligt
framskridande förlopp, vars fruktansvärda
utgång läsaren på förhand känner. Hinc illae
lacrymae.
Två scener i denna ödestragedi rista sig
med egendomlig skärpa in i ens minne — två
dödsscener, ackompanjerade av ett döende
Europas requiem. Där är först Este på sin
katafalk: ansiktet är elfenbensvitt, format med
drag från alla Europas härskarhus:
”Stilla! Låt honom sova! Världen runt har
han farit och sökt bot och läkedom för så
många släktleds rebelliska, trötta blod, därför
att det var hans uppdrag och kallelse att vara
ett sista stöd för ett murknande och störtande
välde.
Hela jorden skall stå i brand, och efter de
gamla makternas fall skola ångest och tomhet
komma över människorna. Och kanondånet
över hans grav, de bleka offren och de bittra
tårarna, de skola, när alla yra om skuld och
vedergällning, betyga inför tidens obestickliga
domstol vad som dött och försjunkit med den
hädangångne. Upplåtas skola nu all världens
arsenaler, eldvapen skola dåna mot
himlen, och när äntligen den fruktansvärda
saluten tystnat, skall Europa ligga där som
en obetydlig halvö, bebodd av små, oeniga
nationer och frysande i skuggan av de stora
kontinenterna. Och ännu en gång, närd av de
stora minnenas plåga, skall drömmen vakna,
drömmen att smälta in de skilda kronorna,
det österrikiska kejsardömets från 1806 och
det tyska från 1871, i den enda, stora,
ärevördiga kejsarkronan från skattkammaren i
Wien. Och världen skall fråga sig, om icke nu
tiden är kommen att helt förgöra detta
kejsar-tankens kejsarlösa folk, ty dess aldrig
slumrande planer, dess evigt begärliga vilja tyckas
den gåtfulla och förskräckliga. Man kommer
att leta efter anledningar, man kommer att
tala om handel och gränsproblem, men det
är ingenting annat än den kalla pusten av en
sig förvandlande tid, som kommer hjärtana
att stelna.”
Det är apokalyptisk vision, och det är
världshistoria.
I den andra av dessa dödsscener bevittna vi
den andra huvudpersonens bråda hädanfärd.
Den skildras i romanens avslutningskapitel,
som spelar i Makedonien 1917. I ett stenbrott
utanför Saloniki möter Apis sitt öde. Sedan
han upprättat sitt testamente — vari hans
hästar Blücher och Zvedzana hembjudas
staten — möter han med fattning
exekutions-patrullens gevärsmynningar. Han avlider
måhända mindre i tron på sin frälsare än i tron
på seger för sitt livs allt behärskande idé:
Serbiens framtid i panslavismens tecken.
Också det är världshistoria.
Johannes Edjelt
Ett konstverk
Johan Fabricius: Komedianter drogo
förbi. Översättning av Hans Reutercrona.
Norstedts. 7:50.
Framgången med Madelon Lulofs, som
förra året introducerades på den svenska
bokmarknaden, har lockat Norstedts förlag
att fortsätta importen av moderna holländska
författare. Valet har denna gång fallit på
Johan Fabricius, vars ”Komedianten trokken
vorbij” nu föreligger i en, som det förefaller,
vårdad om också något tung översättning.
Tyngden får antagligen delvis skrivas på
författarens konto, ty snabbheten och behaget
höra inte till hans mest påfallande egenskaper.
Och ändå har hans bok denna obeskrivliga
charm, denna sällsamma doft, som
kännetecknar den borne diktarens verk. För den
som tröttnat på den sanslösa farten i mycket
av den prosa, som gör anspråk på att vara
skriket för dagen, är det en ren vederkvickelse
att hänge sig åt den lugna rytmen i denna
berättelse, som flyter fram med samma
självklara bredd som Schelde och Rhen.
Handlingen är förlagd till sjuttonhundratalets
tredje och fjärde årtionden och lokaliserad till
den umbriska staden Todi, som då tillhörde
Kyrkostaten. Tidsfärgen är synnerligen svagt
83
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
