Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Johan Fabricius, Komedianter drogo förbi, anmäld av Thure Nyman - A. G. Macdonell, Donald får korn på England; A. P. Herbert, Huset vid floden; William Plomer, Vinden har vänt; Anthony Berkeley, Sprattelgubbar; A. A. Milne, De tu, anmälda av Georg Svensson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
markerad, så svagt att man ytterst sällan
märker den. Detta borde kanske vara ett fel,
men det blir i detta fall i stället en förtjänst:
berättelsen blir tidlös och allmängiltig. Så
som dessa människor tänka, känna och handla,
så skulle människor förhålla sig än i dag i de
situationer, som ej äro direkt betingade av
tiden. Lokalfärgen är pålagd med så mycket
större ackuratess, och däri är man måhända
berättigad att se ett specifikt holländskt drag.
Dagrar och skuggor skifta och spela kring
domen vid piazzan och i de dunkla rummen
med sina enkla bohagsting. Man får inga
sakliga beskrivningar, man ser alltsammans
ändå. Man behöver knappast ha upplevat en
italiensk småstad för att känna sig försatt till
detta stillsamma Todi, för att förnimma dess
väsen ur författarens levande ord. Och den
som gjort det, måste le igenkännande åt de
sladdrande kvinnorna vid brunnen, åt de
stoj ande barnen, åt skomakaren som flyttar ut
på gatan, när det blir för skumt i hans
kammare att pligga och sy. Och ändå är allt detta
bara utanverk till sagan om den lilla Marietta,
som lämnades kvar, när ”komedianterna
drogo förbi”, om den snikne värdshusvärden
Vacca, den fula Nana, den blyge Antonio
och om hans heliga högvördighet biskopen
av Todi, alla dessa intensivt levandegjorda
gestalter, som spela sin commedia delT arte
på bokens blad. Det vore skada att avslöja
intrigen, beröva läsaren nöjet att själv i första
hand få följa handlingens skickligt lagda
bukter. Det vore också skada, om publiken
skulle utebli från föreställningen, därför att
det inte bjuds på fyrverkeri hela tiden. Den
ginge miste om njutningen av ett fullödigt
konstverk, en mästerlig människoskildring i
en betagande miljö. Om holländsk litteratur
av i dag äger flera verk av samma halt, får
man livligt hoppas, att förlagets nu påbörjade
verksamhet röner tillräcklig uppskattning för
att uppmuntra till fortsättning. Det vore
endast att gottgöra en försummelse, som vi
alltför länge gjort oss skyldiga till, och som
ter sig så mycket grövre i belysning av de
kvantiteter skäligen likgiltigt gods från andra
håll vi begärligt sluka.
Thure Nyman
Engelska romaner
A. G. Macdonell: Donald får korn på
England. Översättning av Karl Ragnar
Gierow. Norstedts. 6: 50.
A. P. Herbert: Huset vid floden.
Översättning av Thorsten Törngren. Norstedts.
5:—.
William P 1 o m e r: V inden har vänt.
Översättning av Beatrice Cronstedt.
Norstedts. 6: 50.
Anthony Berkeley: Sprattelgubbar.
Översättning av Kerstin Wimnell.
Skoglunds. 3: 75.
A. A. M i 1 n e: De tu. Översättning av
V. Hammarling. Bonniers. 5: 50.
Vi ha alla klart för oss att engelsmännen
äro ett släkte för sig. Det har skrivits flera
böcker om England och den engelska
natio-nalkaraktären än om något annat land och
folkslag. I mera enkla psykologiska utred-*
ningar av detta slag göres ingen nämnvärd
skillnad mellan britter och engelsmän och
man glömmer på så vis att det finns såväl
engelsmän som irländare och skottar i
Storbritannien. En utlänning kan kanske också
klara sig utan dessa distinktioner, ty i sitt
uppträdande mot främlingar äro de tre
folken sig tämligen lika. Innanför
Storbritanniens gränser hållas begreppen desto mera
i sär, icke minst av folkhumorn. Studerar
man engelsk skämtpress och litteratur
kommer man till den slutsatsen att det framför
allt är skottarna som lämpa sig för
humoristisk behandling. Ungefär var femte av alla
anglosachsiska anekdoter ha skottar till objekt
och möjligen engelsmän till upphovsmän.
Med sitt i dessa historier omvittnade
ekonomiska sinne ha skottarna tydligen ansett
att denna uppmärksamhet varit landsändan
till nytta, exempelvis som turistreklam, ty
trafiken har fått fortgå utan nämnvärda
mot-hugg från skotskt håll. Tills helt nyligen då
en ung skotte vid namn A. G. Macdonell
ilsknade till och beslöt sig att ta en titt på
England och engelsmännen för att se i vilket
glashus stenkastarna befunno sig. Resultatet
blev en bok, ”England, their England”, som
84
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
