Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Anmälda böcker
- A. G. Macdonell, Donald får korn på England; A. P. Herbert, Huset vid floden; William Plomer, Vinden har vänt; Anthony Berkeley, Sprattelgubbar; A. A. Milne, De tu, anmälda av Georg Svensson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
Härvid tilltvingar han sig hjälp av sin bäste
vän, ett beskedligt fä, som enligt
översättarens mening bekläder en plats som ”civil
tjänsteman”. Boken handlar om hur den unge
skalden söker klara sig från upptäckt och
gentemot sin förtjusande hustru, grannarna
och sig själv uppträda som om både
tjänsteflickan och säcken försvunnit på för honom
fullständigt oförklarligt sätt. Han blir ett
fullständigt monstrum av förljugenhet, och
A. P. Herberts satir går ut på att visa att
han därvid har hjälp av sin skaldementalitet.
Ty all hans ruelse och behov av moralisk
renhet finner tillfredsställelse genom litterärt
skapande; han skriver av sig hela brottet i
ett epos, som i skicklig medeltidsförklädnad
utgör en fullständig bekännelse. Hustrun
genomskådar emellertid maskeringen och han
ertappas. Hade polisen och
rannsakningsdomaren inte uppträtt med en rent löjlig
släthet och stupiditet skulle han ha blivit
det långt tidigare och boken hundra sidor
kortare.
”Huset vid floden” behandlar ett intressant
och svårpejlat tema. Men författaren har gått
alltför lättvindigt till väga. Han har slarvat
med de tekniska detaljerna och han har
karikerat sina personer. Boken har följaktligen
icke blivit en ny ”Raskolnikov” utan en föga
övertygande och sällsynt obehaglig bok om
fysisk och moralisk förruttnelse.
*
”Vinden har vänt” kulminerar också i ett
mord. Här är det en äkta man som mördar
sin hustru i ett anfall av till sinnesförvirring
stegrad svartsjuka. Själva mordscenen är
given med en slags kall intensitet, som väl
återspeglar mördarens i monomani stelnade
känsloliv. När väl dådet är utfört faller
mannen ihop, han slängs av författaren åt
sidan som det värdelösa skräp han är och
skildringen koncentreras kring den
förblödande kvinnan, som med sitt barn i famnen
stapplar ut ur rummet lik en sällsam
dubbelsymbol av Maria med barnet och den döende
Kristus. Språket återfår sin värme och flödar
i patetiska svall. Den nyss så kylige
iakttagaren blir på en gång lyriker och kvinnan
dör liksom i ett brus av körer. Man är en
smula tveksam om den konstnärliga effekten
av detta arrangemang, men man tvivlar inte
ett ögonblick på att det är en djärv och
egenartad diktare som utfört det.
Överhuvudtaget är det svårt att efter denna
William Plomers första till svenska
överflyttade roman ställa en säker diagnos på
honom. Boken förefaller att sakna enhetlig
plan och genomtänkt mening. Den handlar
om ett pensionat i London, där
huvudsakligen mindre bemedlade tagit in. Här går
författaren — bildligt talat — omkring och
tittar till gästerna, värdfolket och
betjäningen. Med undantag för svartsjukedramat
händer ingenting av sensationellt intresse och
inga ansträngningar göras att förena de olika
ödena i en sinnrikt uttänkt ”plot”.
Författaren porträtterar endast — och han är lika
säker i att fånga yttre karakteristika som
att tränga ned i psyken. Det finns
åtminstone två helt enkelt ypperliga dylika
män-niskostudier, de av det unga butiksbiträdet
Alston och av den edwardianska tanten
Brix-worth. Romanen efterlämnar känslan av att
man här står inför en fullrustad författare,
som ännu icke skrivit den roman där hans
rika gåvor kommit till allsidig användning.
Översättningen är på det hela taget vårdad
även om man finner det omotiverat att
tilltalsordet ”madam” och slanguttrycket ”bob”
(i stället för shilling) icke utbytts mot
svenska synonymer.
*
Om ”Sprattelgubbar” av Anthony
Berke-ley har Times Literary Supplement enligt det
svenska förlagets reklam skrivit: ”... en av
de intelligentaste och mest tilltalande
detektivromaner som vi läst på mycket länge ...
Det hela är utomordentligt kvickt och roligt.”
Om vi finge utbyta uttrycket ”mest
tilltalande” mot ”minst tilltalande” och ”roligt”
mot ”tråkigt” skulle vi gärna skriva under
Times’ uttalande. ”Sprattelgubbar” är
betydligt intelligentare än detektivromaner bruka
vara, spetsfundigt och spefullt intelligent.
Som kvick och en smula blaserad karl driver
Berkeley inte bara med läsaren och sina
figurer utan med hela detektivromansgenren.
Han drar sig inte ens för att låta sin gamle
beprövade detektiv Roger Sheringham
uppträda som en åsna. Att genom ett referat ge
läsaren en föreställning om den till
ytterlighet komplicerade förvecklingshistoria det här
86
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Thu Aug 21 00:07:07 2025
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/blm/1934-6/0088.html
