Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - A. G. Macdonell, Donald får korn på England; A. P. Herbert, Huset vid floden; William Plomer, Vinden har vänt; Anthony Berkeley, Sprattelgubbar; A. A. Milne, De tu, anmälda av Georg Svensson - Winifred Holtby, Mandoa—Mandoa! anmäld av T. N.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
rör sig om skulle vara ett alltför herkuliskt
arbete i sommarvärmen. Den är fabulöst
skickligt och maliciöst gjord men den är
tråkig därför att problemet kompliceras ända
in i det abstrakt matematiska där man till
slut inte längre kan hålla reda på alla
faktorer och bevisföringar och den är
osympatisk därför att en svensk läsare inte i
längden härdar ut med att ett berusat och
”sophisticated” sällskap bollar med
begreppen mord och lik ungefär som om det gällde
en förtjusande och mondän sällskapslek.
Åtminstone något av vördnaden och rysningen
inför döden bör finnas även i en
detektivroman.
Den som ovanpå alla dessa ruskigheter
längtar efter en mera idyllisk omgivning kan
lämpligen förse sig med A. A. Milnes senast
översatta arbete, romanen ”De tu”. Den
efterlämnar sannerligen inga mardrömmar och
kommer en, utan Jenny Nyström-idealisering,
att minnas att jorden även kan vara en
ganska behaglig planet. Författaren har varit
djärv nog att som sitt motiv välja ett
fullständigt lyckligt äktenskap. Reginald och
Sylvia leva ett oberoende liv någonstans
utanför London i en vacker trakt och fördriva
tiden med trädgårdsarbete och umgängesliv.
Det kan förefalla som en tämligen
improduktiv tillvaro åtminstone för en vuxen karl och
det tyckte tydligen även Reginald, ty han
skrev i hemlighet ihop en roman som han
även fann förläggare till. Och vad mera är,
den blev årets succé och gjorde sin författare
i en hast till ett väldigt lejon. Den enda som
vägrade att låta sig imponeras var hustrun,
ty hon var redan så full av beundran för sin
man att hon blott fann det i sin ordning att
om han skrev en bok det skulle bli en bra
bok. Reginalds plötsliga celebritet ryckte de
tu ut ur sin fridfulla oas in i londondjungeln
och här var det ett slag på håret att de rentav
råkat ut för äktenskapliga missförstånd. Men
det ordnade sig och mot slutet plantera de
tulpaner igen tillsammans och Reginald är
fast besluten att aldrig mera skriva någon
bok.
Referatet låter kanske menlöst men gör i så
fall boken orätt. Det är nämligen en både
intelligent och humoristisk bok, full av lustiga
reflexioner och nog så vass satir. Med
särskilt nöje läser en litterärt engagerad person
kapitlen om hur Reginald blev
succéförfattare. Det vittnar antingen om personligt mod
eller snövita samveten hos den engelske och
den svenske förläggaren att till allmänheten
utlämna dessa bokförlagsinteriörer.
Författaren förtjänar också ett särskilt tack för det
förtjusande porträttet av Sylvia, suverän i sin
skönhet och outgrundliga, obelästa, djupt
kvinnliga visdom. Georg Svensson
Civilisation eller
primitivitef
Winifred Holtby: Mandoa—Mandoa!
Översättning av Elsa af Trolle. Skoglunds.
7:50.
Med ovanstående bok presenteras en ny
författarinna för svensk publik, och
bekantskapen är odelat angenäm. Hon har fantasi
och humor, ett skarpt öga för de
karakteristiska detaljerna hos människor och miljö
och en märkvärdig träffsäkerhet, när det
gäller att avslöja de svaga punkterna hos en
individ, vare sig hon är sympatiskt inställd
till honom eller icke. Hennes
dissektjons-instrument tränger ett gott stycke under ytan
i både manligt och kvinnligt psyke, men hon
använder det ytterst sällan under läsarens
ögon i form av analytiska resonemang utan
låter honom se det färdiga resultatet. Att man
i de flesta fall accepterar det utan vidare,
visar bäst vilken god människokännare hon
är. Men denna människokunskap bottnar eller
kanske man ska säga utlöser sig i en djup
skepsis mot allt och alla. Männen är grymma,
snikna, slöa, kvinnorna dumma eller perversa.
Heroismen är ett tillfälligt utslag av en
likgiltighet för eget liv, som lika gärna kunde
ta sig uttryck i, att man söp ihjäl sig, och
godheten bara en följd av mångårig och
nöd-tvungen vana att. uppoffra sig. Det finns
ingenting ädelt och stort. Allting är så
relativt. I hela det rika persongalleriet finns det
inte heller någon riktigt fullgången människa.
Den enda som skulle kunna göra anspråk på
epitetet, är den gamle hövdingen Mabuta i det
underliga landet Mandoa, han som hatar de
87
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
