Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Winifred Holtby, Mandoa—Mandoa! anmäld av T. N. - Kelvin Lindemann, Vi ska nog bli berömda, anmäld av Johannes Edfelt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
vita inkräktarna och deras civilisation. De
kommer till huvudstaden Lolagoba med
skrivmaskiner och grammofoner, badkar och
permanentapparater. De vill skaffa det brittiska
imperiet ett nytt protektorat, de vill sälja sina
industriers produkter. Men han vill inte se
deras vidriga filmer och inte ha deras salvor
och preparater. Han är listig och grym, och
han segrar. Han segrar tills vidare, men han
är gammal, och hans engelska motståndare
stannar kvar för att avvakta hans död.
Författarinnan tycks mena, att civilisationen inte
i längden kan hejdas, och att det i grund och
botten kan komma på ett ut, eftersom de
halvvilda folken är precis lika ruttna som de
civiliserade. Det är visserligen inte särskilt
önskvärt ur deras synpunkt att få sig
påtvingad en import, som de egentligen inte
har råd att betala, men deras primitivitet är
inte heller någonting för oss, i all synnerhet
som vi alltid erhåller den i korrumperat
skick. Det är framför allt mot den moderna
kulten av primitivismen författarinnan riktar
sig, men hon hinner säga en mängd
intelligenta saker om allt möjligt, människor och
förhållanden hemma och ute. Något djupare
grepp på sitt ämne har hon inte fått, och
något svar har hon inte givit, om man inte
vill räkna den quand-mèmestämning, som
boken utmynnar i, för svar, men man läser
den med nöje tack vare den fart och
intellektuella spänstighet, varmed den är skriven.
Till nöjet bidrar i hög grad den lediga
översättningen, som dock vanprydes av några
skönhetsfel. ”Gjuta döden” (sid. 242) får väl
betraktas som en lapsus, men en konstruktion
som: ”Det är på tiden, att de fick .. .”, vilken
oavbrutet förekommer, är omöjlig i vårdad
svenska. T. N.
Vi ska nog bli
berömda
Kelvin Lindemann: Vi ska nog bli
berömda. Översättning av Ragnar Jändel.
Tiden. 3: 75.
På 125-årsdagen av den store
sagoförtäl-jarens födelse instiftades i Danmark ett
litterärt pris: H. C. Andersen-medaljen. År 1933
tilldelades denna utmärkelse författaren
Kelvin Lindemann för hans roman ”Vi skal nok
blive berømte”.
Ja, så ligger saken till. Vad man än kan
ha för gott eller ont att säga om Kelvin
Linde-manns roman — i H. C. Andersens anda är
den verkligen inte skriven. Om det gamla
geniet visste för vilket litterärt alster den
medalj utdelats, som bär hans minnesvärda
drag och hugfäster 125-årsdagen av hans
remarkabla födelse, skulle han säkerligen dra
en djup suck och vända sig i sin grav.
Över de vatten, på vilka Kelvin Lindemann
seglar, svävar Aldous Huxleys och möjligen
Ernest Hemingways anda. Längre bort från
andersenska sfärer kan man knappast tänkas
komma. Kelvin Lindemann reagerar så som
modet för 1933 föreskriver, att en ung man
med litterära ambitioner bör reagera och
uppträda. Han är fullt up to date. På hans
författartalang tar man inte heller miste. Han
är en man med utförsgåvor. Hans stil saknar
inte abandon och ett visserligen ytligt behag;
den saklighet och beska uppriktighet, som
karakteriserar hans skildring, kan under inga
förhållanden betecknas som negativa drag.
Kelvin Lindemanns roman är på sätt och
vis att fatta som en tidssatir. Vad han främst
går till rätta med är en egenskap eller ett
andligt lyte, som förvisso inte bara förefinnes
i den av honom skildrade kretsen av
håll-ningslösa litteratörer och musiker i
Köpenhamn. Det hjärnuppmjukande och
viljeför-slappande dagdrömmeriet, var och när det än
uppträder, är vad författaren i första rummet
vill varna för. Såtillvida är hans roman en
sedelärande berättelse och ett memento, värt
att lystra till.
Det offentliga ordets eller estradens
berömmelse hägrar som ett mål för dessa lättjefullt
vegeterande halvbegåvningar. Under fåvitska
drömmar om tribun och koturn, guld och
gröna skogar förnöta de sina ungdomsår. De
ha systrar och bröder lite varstans i världen,
men törhända vågar man uttala den
förmodan, att deras klan är särskilt talrikt
företrädd på Strøget i Kongens By och i
schagg-sofforna på det ack, så förtjusande artistiska
ställe, som heter Ungarsk Vinstue?
”Vi ska nog bli berömda” kan man sålunda
inte frånkänna ett visst värde som satirisk
tidsskildring. Med litterär konst i ordets
88
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
