Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Rütger Essén, Debattinlägg om Europa, anmäld av Åke Thulstrup
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
stora revolution erfor en folkgemenskap
liknande tyskarnas av i dag och att andra folk
vid liknande tillfällen har känt detsamma.
En dylik känsla av nationell samhörighet
och egenart kan genom att stärka
medborgarnas offervilja driva fram stora ting.
Men från en annan synpunkt sedd kommer
självfallet folkgemenskapen att te sig som en
fortsättning av klasskampen, som en
koncentrering av den anti-socialistiska falangen.
Från denna synpunkt erbjuder det sista årets
utveckling i Tyskland ett visst intresse. En
dylik doktrinär utgångspunkt måste
emellertid föra vill. Den av nazisterna utlovade
socialiseringen har visserligen kommit av sig
vid ingången, men å andra sidan har den
ekonomiska friheten på många sätt kringskurits.
Och slutligen har staten i högre grad än förut
besinnat sitt ansvar mot de arbetslösa
millionerna. Ät denna sista aspekt ägnar Essén ett
helt kapitel. Han betonar där, vad som har
sagts så många gånger förut, nämligen att
den förträffliga ”självläknings”-teorien och
alla de andra lagarna inte löser det
mänskliga problem, som massarbetslösheten alltid
innebär. För exceptionella situationer krävs
exceptionella åtgärder.
På åtskilliga punkter känner man sig
manad att protestera mot författarens
uppläggning. Författaren gör gällande, att det
var ”det gamla Tysklands män”, som 1919
räddade Tyskland från kommunismen. Såvitt
man vet var socialdemokraten Noske inte
alldeles overksam vid detta tillfälle. För övrigt
måste det inskärpas, att socialdemokraterna
under första hälften av 1919 satt inne med
praktiskt taget all reell makt i Tyskland. De
bar ansvaret för vad som skedde och inte
skedde. Under den panikstämning, som på
borgerligt håll rådde, förelåg möjligheten av
en social omvälvning. Genom att väja undan
för denna möjlighet och bekämpa de försök
i revolutionär riktning som gjordes utförde
Tysklands socialdemokrater — vad nazisterna
inte utförde 1933 — nämligen att avvärja en
hotande kommunistisk revolt.
På det utrikespolitiska området hänger sig
författaren åt en viss optimism. Han betonar
att nazistregimen långtifrån att innebära
nödvändigheten av en snar fransk-tysk
sammandrabbning kan betyda inledningen till
en ny form av fruktbringande samarbete
mellan de europeiska länderna. Essén är
pan-europé, det vill säga han tror på tillvaron av
ett europeiskt samhörighetsmedvetande. Detta
skulle främst bestå i den gemensamma känslan
av främlingskap inför Amerika och Rvssland.
De speciellt europeiska kännetecknen ser han
i ”frihet och personlighet”. Dessa begrepp är
utan tvivel svävande och mångtydiga. Men
vilken betydelse man än vill lägga in i dem
måste man säga sig, att det personlighets- och
frihetsbegrepp, som på sistone har vuxit fram
i Italien och Tyskland i mycket hög grad
har närmat dessa länder till Ryssland och
Amerika. Åtminstone från kulturell synpunkt
förefaller Paneuropa tämligen brokigt.
Riitger Essén tänker sig också ett politiskt
Paneuropa, och han vill omarbeta
Nationernas förbund till en rent europeisk, alltså
pan-europeisk, institution. Författaren är för
övrigt ingalunda tillfredsställd med N. F. De
svenska insatserna i Genève, som på ett så
oväntat sätt har berett gehör för vår lilla röst
i stormakternas krets, bedömer författaren
med största skärpa. Herrar Brantings, Undéns
med fleras uppträdande som ”den högre
rättfärdighetens primadonnor” inför areopagen
i Genève avtvingar honom inte den stolthet
över att se det svenska namnet hedrat, som
eventuellt kunde ansetts berättigad. Det
förefaller, som om Riitger Essén skulle resonera
som tysk nationalsocialist, även då han
bedömer våra svenska delegaters insatser i
Nationernas förbund.
Det är onekligen en smula starkt, särskilt
när man besitter Esséns förmåga till
intelligent vidsyn. Vad han exempelvis säger om
Fiihrer- Qch rasmyternas relativa
användbarhet utanför Tyskland är sålunda förträffligt.
Överhuvudtaget ser Essén den
nationalsocialistiska mytologien från en alltigenom
relativistisk synvinkel. Han hävdar med rätt, att
även vi har våra myter samt att det finns ur
olika synpunkter nyttiga och skadliga myter.
Någon den heliga, brinnande övertygelsens
man är inte Riitger Essén. Det är
karakteristiskt, att han i den diskussion, som inleder
boken inte har lyckats ge något liv åt den
talare, som företräder nationalsocialismen.
”Den unge S. A.-mannens” tomma
deklamation övertygar ingen klentrogen läsare. Med
sin förnäma stilkonst och sin smidiga
intuition har författaren däremot lyckats ge
tro
90
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
