Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Nora Waln, Landsflyktens hus, anmälda av Rütger Essén - Aina Cederblom, Som sjöluffare på Atlanten, anmäld av S. B. - André Maurois, L’Instinct du bonheur, anmäld av Kjell Strömberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
Men detta överväges mycket av det
omedelbara både mänskliga och historiska intresset
i författarinnans skildringar. Vad som
kvarstår sedan boken blivit läst — vilket sker rätt
fort, ty tråkig är den i varje fall icke — är
en bild av ett kaotiskt Kina, där gammal
förnäm familjedisciplin och rotfast kultur brytas
mot nya revolutionära, snabbt växlande men
alltid med trosviss glöd omfattade idéer. Men
trots sitt mycket politiskt bemängda innehåll
är ”Landsflyktens hus” dock framför allt en
feminin bok. Författarinnan har med andra
ord sett mycket som en man icke skulle
märkt, och hon har haft enastående
möjligheter att se. Man bör vara henne tacksam att
hon skrivit ned allt detta. Riitger Essén
En sympatisk våghals
Aina Cederblom: Som sjöluffare på
Atlanten. Bonniers. 7:50.
Man kan tänka så här om fröken
Ceder-bloms atlantresa: att ge sig ut på oceanen
och in bland drivisen i en så liten båt, utan
plats för tillräckliga bensin- och
proviantlager och utan möjlighet till någon slags
bekvämlighet, med en så pass känslig
apparat som en utombordsmotor, utan pump
(bara med ett öskar som inte kunde användas
i hög sjö), utan sjökortsspecialer, utan annan
karta över Amerikakusten än den hon själv
uppritat i sin anteckningsbok och med en
kompasslampa som är oanvändbar i
blås-väder — det är mer än våghalsigt, det är
dumdristigt.
Men den saken angår ju bara henne själv.
Vad som angår publiken är hennes bok. Och
den är bra. Den är ledigt och roligt skriven.
Och den är skriven av en person.
Hon berättar rappt och chosefritt, utan
mycket ordande om de ofta väldiga
strapatserna. De glimtar hon ger från hav och öar
är korta, men intensivt upplevda och friskt
givna. Bäst i boken är skildringen av livet
ombord i de färöiska Grönlandsskonerterna.
Färingarna har hon förstått sig på, det är ett
rättframt och tryggt humoristiskt folk efter
hennes kynne. På det hela taget tycks hon
ha förvånande lätt för att acklimatisera sig
i primitiva miljöer. En sympatisk våghals!
Och utmärkta bilder. S. B.
Tragisk idyll
André Maurois: LTnstinct du bonheur
Grasset. Paris 1934.
André Maurois, som senast dokumenterat
sitt mästerskap i den historiska biografiens
konst med en stor bok om Edvard VII och
hans samtid, sticker då och då emellan med
en liten familjeroman från det moderna Paris
eller den industribetonade normandiska
hembygden. Hans nya roman, ”LTnstinct du
bonheur”, är för omväxlings skull förlagd till
de feta kapunernas och den goda tryffelns
Périgord, i vars gammaldags solida
lantjun-kararistokrati han introducerat en förlorad
son till lika gammaldags solida fäder i
Nor-mandie. Men, säger författaren själv i en
av de obligatoriska presentationsintervjuerna,
”jag erkänner gärna att personerna i denna
bok ha mindre intresse än själva ämnet”.
Däri ger man honom obetingat rätt, ty
personerna äro endast intressanta fall, som i tur
och ordning dissekera upp sig själva inför
tredje person: den klassiska franska
familjeromanens — och salongskomediens — kloka
och förstående gamla änkenåd, som kan alla
traktens hjärteangelägenheter på sina fem
fingrar och alltid vet att tråckla ihop brustna
eller bristande trådar lika smärtfritt som
hållbart. Medan den ena har ordet, väntar den
andra i rummet bredvid eller tar sig en
promenad i den magnifika slottsparken. Sedan
talas det inte mer om saken de intresserade
parterna emellan, och i denna ömsesidiga
tystnad ligger, menar författaren,
lyckoinstink-tens hemlighet. Med vilken osviklig skärpa i
analysen och med vilken för vanliga
människor — tyvärr — svårrealiserbar visdom
utvecklar icke hjälten sitt fall:
”Det förefaller mig som om de flesta av
våra lidanden, nota bene av själslig art, ha
sin grund i att vi ha ord för att beskriva dem.
Vi ge dem kropp, och till på köpet en kropp
som inte är deras egen, ty vardagslivets ord
täcka aldrig fullkomligt känslor som ständigt
byta art och gestalt... Än mer: orden bevara
och förlänga lidanden som redan tillhöra det
förflutna. En animal natur skulle glömma;
den glömmer också... Se på mitt fall: ja,
det rymmer en fruktansvärd tragedi, men
där
95
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
