Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Walter Ljungquist: Vid en gatlykta. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
WALTER LJUNGQU1ST
spände upp sitt paraply. När han fått upp
det, höjde han det värdigt över sitt huvud,
såg nedåt och uppåt gatan och trippade
hastigt tvärsöver den och försvann i bortre
trottoarens skumrask.
Klockan felade bara femton minuter i nio.
Mannen i trenchcoaten stod med en otänd
cigarrett i munnen och en klickande
cigarrett-tändare i handen. Jag såg på honom och
tänkte: snart ber han mig om en tändsticka.
Han såg mindre godlynt än energisk ut nu.
Han envisades med cigarrettändaren, stirrade
stint på den och försökte om och om igen.
Naturligtvis kommer inte den där
cigarrett-tändaren att gå, tänkte jag. Han borde inte
riskera sitt goda humör på den. Han kunde
plötsligt finna sig stående i trist regnrusk vid
en vanlig gammal gatlykta. Nu såg han upp,
fångade min blick och log plötsligt.
— Fungerar inte? frågade jag.
— Nej, sade han och tog cigarretten ur
munnen. Gammalmodig konstruktion. Och
för resten är den inte min. Jag har knyckt
den. Har ni tändstickor?
Hans röst var djupare och manligare än
jag tänkt mig. Jag gick fram till honom och
tände hans cigarrett. När vi lutade oss intill
varandra, kände jag en lätt doft av parfym.
Och eftersom jag inte är någon kännare av
parfymer, kunde jag inte avgöra, vad det var
för slags parfym, eller om det
överhuvudtaget verkligen var en doft av parfym. Det
finns raktvålar som lukta som parfym. Och
det kunde också vara hårvatten. Mar jas
parfym luktar som viol. Marja kommer
naturligtvis inte. Det är slut alltså. Punkt.
Nu börjar ett nytt liv! Nästa kvinna!
— Tack, sade mannen i trenchcoaten.
Jag gick ett par steg tillbaka.
Röken passerade genom lyktans ljuskrets
och försvann ut i gatans våta, bensinluktande
dunkel. En kvinna går förbi, ser man på!
Jag såg länge på hennes gröna skinnjacka
och blågröna hatt. Livet är ju fullt av
kvinnor! Tänk! Och fullt av fånar, som står och
väntar på dem. Tänk! I kaféet spelade nu
grammofonen någonting ur
”Tolvskillings-operan”, ja, verkligen!
Jag kände igen melodien, och plötsligt
kom jag ihåg orden:
Ja, renn’ nur nach dem Gliick,
Doch renne nicht zu sehr,
Denn alle rennen nach dem Gliick,
Das Gliick rennt hinterher.
Denn fiir dieses Leben
Ist der Mensch nicht anspruchslos genug,
Drum ist all sein Streben
Nur ein Selbstbetrug.
Hur utsökt väl arrangerat allting var
i kväll!
Mannen i trenchcoaten betraktade
fortfarande sin obrukbara cigarrettändare, som
för resten ju inte var hans. Den hade
tydligen berett honom stor besvikelse. Så
stoppade han den med likgiltig min i rockfickan.
Våra blickar möttes igen. Han log åter.
— Ni väntar någon?
— Ja.
Vi tystnade. Jag fick en okonventionell
impuls, som man brukar få, när man är redo
att ge tusan i allting. Jag frågade:
— En kvinna?
Han tog till synes inte illa upp. Han
svarade inte, men log och nickade. Men jag
fullföljde inte min impuls. Jag hade tänkt
föreslå, att vi skulle vänta tio minuter till,
och om ingen kommit då, skulle vi gå och äta
någonstans tillsammans. Dumheter,
naturligtvis skulle hon komma — hon, hans utvalda!
Men inte min. När jag teg, kastade han
cigarretten, trampade på den och stötte fram:
— Naturligtvis!
Det lät som ett skratt lindat i en suck. Det
lät lyckligt.
— Naturligtvis! ekade jag.
12
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
