Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Walter Ljungquist: Vid en gatlykta. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VID EN GATLYKTA
Han såg på mig med ett leende.
— Ja. Dem får man alltid vänta på.
Jag började tycka om honom. Han hade
säkert aldrig bedragit någon. Och aldrig
blivit bedragen. Han var så lugn och säker.
— Ni har i alla fall inte väntat så länge
som jag!
Han log igen. Egentligen låg det ständigt
ett halvt leende över hans ansikte.
— Jag trodde inte, jag skulle behöva vänta
alls, sade han. Men kvinnor är så
oberäkneliga. Vi får se, vem som får gå härifrån först,
ni eller jag.
— Det blir nog jag. Jag går härifrån
klockan nio.
Han såg på mig, och hans ansikte hade
plötsligt blivit allvarligt. Han teg taktfullt.
Det vittnade gott om hans intuition, att han
fattade situationen med ledning av så få ord.
Kanske sade honom mitt ansikte en hel del.
Jag vet inte.
Det kändes lite kyligare nu mellan oss.
Stämningen frös till. Hans tystnad kom mig
att känna det, som om jag brutit i takt mot
den kvinna jag väntade. Hon kanske i alla
fall kom, Marja!
Vi stodo tre steg från varandra, alldeles
intill lyktan. Han slog upp trenchcoatens
slag och såg ner mot trottoaren. Han såg
ledsen ut nu. Kanhända hade han i alla fall
någon gång bedragit någon, eller själv blivit
bedragen. Tänk! Jag hörde regnet trumma
mot min hatt och ljudet av
”Tolvskillings-operans” andra final från kaféet. Jag tände
en ny cigarrett. Jag tänkte: om Marja
kommer, innan han gått, skall jag gå fram och
trycka hans hand riktigt varmt. En lust att
vara ädel och storsinnad i en värld full av
egoism, grep mig plötsligt. Att göra något
väldigt fint och stiligt, tänk!
Han tittade förvånad upp, när jag
skrattade till.
Han tänkte säga något, men med ens fingo
vi annat att tänka på. Vi hörde kvinnoröster
och lystrade båda. Vi sågo åt samma håll,
men voro inte längre medvetna om varandra.
Jag såg silhuetterna av två unga kvinnor
mot skenet från den lykta, som var närmast
vår. Kaféets glasdörr öppnades i samma
ögonblick, och ett par män kommo ut. De
stannade framför damerna. Dessa veko undan ett
par steg. En av männen gick närmare. Den
andre lyfte på hatten och tog sin kamrat i
armen, men denne slet sig lös.
Nu satte mannen i trenchcoaten sig i
rörelse. Han vinkade lätt med handen mot
mig, när han gick. Han sade:
— Det är hon. Jag vann loppet! Adjö!
— Lycka till, sade jag.
När männen sågo en annan man nalkas,
gingo de genast sin väg. Jag hörde ett glatt
kvinnligt utrop. Det var en mycket klar och
ren kvinnostämma. Och jag såg hur mannen
i trenchcoaten tveksamt stannade, därpå såg
han ut som om han tänkte vända och gå sin
väg, så sade en av kvinnorna något, och han
ändrade sig, gick fram och hälsade på dem.
Jag kände igen Mar jas röst. Min skapare,
den ena av damerna där borta var ju Marja!
Så kom hon då i alla fall! Jag måste tända
en cigarrett. Försök inte inbilla mig
någonting: den där gatlyktan är allt fortfarande
samma gatlykta. Mig lurar ingen!
Jag har hela tiden varit alldeles lugn,
Marja lilla!
Min Gud, jag skulle ju trycka den där
karlens hand!
Jag stod kvar. Den sega, tunga materia,
som legat och äcklat mig någonstans under
revbenen, spändes nu elastiskt, nästan
smärtsamt och började glöda, gnistra. Men? Jag
hade inte väntat, att hon skulle komma i
sällskap med någon. Hon kände alltså den
kvinna, som mannen i trenchcoaten väntat
på? Tänk! Kanske kände hon honom också.
13
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
